Suzie K

Paus!

2009-11-11T01:29:00.002+01:00

Som ni säkert märkt har det varit tunt med inlägg nu den sista tiden. Tiden räcker inte till och jag vill inte bara skriva nåt blaj, då jag har så himla mycket spännande kvar att berätta. Bättre då att vänta tills det lugnar ner sig igen, vilket bör betyda januari!

Ha det gott så länge alla och kom gärna till Våningen och kolla in nån av våra shower i december med Stars 4 U. Premiär den 28/11.

http://www.vaningensundsvall.se/index.php?option=com_content&view=article&id=72&Itemid=55

Fick en chock! 7/10

2009-10-07T23:24:00.006+02:00

Fen som trollade fram namnet 1891 och som sekunderna efter detta handlöst kastade sig ut från balkongen, endast fastankrad med ett rep runt midjan!

Så här såg det ut när 1891 invigdes. Alla prickarna ni ser är ca 20 000 människor som stod på torget och såg hela invignings-showen som jag producerat. Minuterna efter vällde de in i gallerian för att höra fler artister, se modevisning mm mm.

Då:

Sommaren 2000 fick jag ett väldigt roligt och spännande uppdrag!

Det var den gamla Forumgallerian som hade totalrenoverats och skulle invigas med pompa och ståt!

Tomas som egentligen hade fått i uppdrag att hålla i detta hade samtidigt en annan stor produktion på gång, vilket gjorde att han förstod att han behövde kalla in nån annan. Valet föll på mig av nån anledning, för vi hade aldrig träffats tidigare. Han bjöd mig på lunch och frågade om jag var intresserad!

Alla som känner mig vet att det inte finns nåt som jag inte är intresserad av! Ge mig ett uppdrag och jag skall kämpa mig gul och blå för att inte bara lyckas, det ska bli bäst! På tal om bekräftelsebehov!

Detta var ett uppdrag som bestod i att hitta på hur mycket spektakulärt som helst och det fick kosta pengar! Min fantasi började jobba och jag hittade på den ena galna idén efter den andra.

Jag , som nu var projektledare, hittade på och Tomas som från början hade haft uppdraget och som hade alla kontakter med kända artister osv bokade på min begäran för glatta livet! Det här var ju mitt första möte med fastighetsbranschen, men inte det sista skulle det visa sig senare. Jag fick bra kontakt med framför allt en av dem som tycktes lyssna på vad jag sa och som respekterade mina åsikter, ”trots” att jag var tjej!

En dag mitt i sommaren skulle jag ha ett möte med honom för att meddela hur långt jag kommit i planeringen, bokningen med artister osv och jag stövlade in med sommarklänning, sandaler och flätor. När jag kom in på deras stora, fina kontor sa tjejen i receptionen att jag skulle sätta mig ner och vänta tills det blev min tur att presentera min del. Jag tänkte väl inte så mycket på det utan satte mig ner.

Jag blev dock snabbt varse att jag egentligen skulle informera hela kontoret inkl, reklambyrån, byggbolaget, alla underentreprenörer osv om mina planer. Jag såg hur reklambolaget plockade ihop alla sina fina stora skyltar som visade än det ena än det andra och det knöt sig lite i magen vill jag lova! Jag hade ju inget material med mig mer än min hjärna så det var bara att ställa sig inför denna stora skara, en massa karlar och en tjej, och börja berätta. En efter en tappade de hakan och såg väldigt misstänksamma ut. Till slut kastade en av dem pennan i bordet och halvskrek ”hur i helvete tror du att det här ska kunna fungera?”. Det blev alldeles tyst i lokalen och alla tittade på mig för att se hur jag skulle reagera.

På nåt sätt blev jag alldeles lugn och koncentrerade mig på kvinnan i skaran för hon log i alla fall mot mig och nickade uppmuntrande. Men med tanke på min klädsel, den faktiskt helt galna presentationen där jag bland annat försökte beskriva hur eld skulle flyga över hela torget och explodera på balkongen, där en fe trollades fram som i sin tur trollade fram det nya namnet på gallerian, så får man väl förstå dessa fastighetsmän som inte trodde sina öron!

Till min fördel ska jag säga att jag vuxit upp med en pappa i byggbranchen så jag var ganska van vid deras jargong, deras mer praktiska tänkande och misstänksamhet mot nya, konstiga idéer. Jag var van vid att ruska av mig och bara gå vidare när det gäller den här typen av frågor! Och på nåt sätt så måste jag ju ha ingett ett visst förtroende, annars skulle de ju ha sparkat mig på stående fot.

Det var otroligt mycket att göra denna sommar och många olika delar att tänka på. Dels hela invigningsceremonin ute på fasaden, men sen hade jag ju planerat modevisning, tävlingar, en massa artistframträdanden mm inne i 1891 direkt efter. Sedan skulle jag ha fullt med aktiviteter, artister mm i ytterligare tre dagar.

The D-day närmade sig och det var helt hysteriskt de sista dagarna. Byggarbetarna slet som djur för att få allt klart och jag minns att det både hamrades, målades och kaklades bara halvtimmen innan invigningen skulle börja…

Jag som är van vid rep och genrep var så nervös att jag höll på att kräkas timmarna innan eftersom det såklart inte gick att repa detta, det måste helt enkelt sitta direkt! Jag försökte gå igenom alla punkter på min lista men jag skakade så mycket att jag inte kunde läsa vad som stod!

Nåväl klockan närmade sig 21.00 denna torsdagkväll då allt skulle börja. Strax före slog det mig vad jag hade ställt till med och vad som skulle kunna hända!

Det stod minst 20000 människor på torget, jag hade artister på flera olika balkonger som skulle ut och in utan stopp. Ellinor Persson och Pontus Gårdinger var konferencierer och när namnet skulle trollas fram så var min tanke att Ellinor skulle säga nåt så att hela publiken vände sig om mot Stadshuset som ligger mitt emot gallerian, samtidigt skulle fen, som var en trapetskonstnär, kliva ut och sätta sig på balkongräcket med sitt trollspö. Sen skulle häxpipan börja brinna från stadshuset över hela torget för att slutligen explodera med en massa konfetti på balkongen där fen så hoppade rakt ut i luften (förankrad i ett rep runt midjan) så att man fick känslan av att hon flugit över hela torget.

Då slog det mig, tänk om inte häxpipan skulle fungera, vad händer då? Då spricker ju allting och jag får flytta från stan!!!

När det var 15 sekunder kvar till vi skulle börja säger plötsligt teknikern nere på torget i min walkie talkie att de glömt att testa mikrofonerna. Han bad mig att fort prata i en och en av den bukett mickar som jag hade i min hand så att de visste vilken artist som skulle ha vilken mick. Jag hyperventilerade och pratade snabbt i 8 olika mickar en efter en och delade samtidigt ut respektive mick till resp artist. När jag var klar hör jag 3,2,1 nu kör vi och allting började. Nu fanns det ju ingen återvändo och det var bara att be till högre makter, och teknikerna, att allt skulle fungera för jag ville verkligen bo kvar i Sundsvall!

Allt satt som en smäck, Da Buzz sjöng på den ena balkongen, Charlotte Perelli, på den andra, Putte Wickman spelade på den tredje, Sofia Källgren sjöng, Anders Ekborg sjöng och Ellinor och Pontus ledde det hela. Hansi hade gjort en låt till 1891 där en violinist framförde en slinga på en balkong, dansare dansade på de andra balkongerna, hela Kammarkören klev ut på olika balkonger och sjöng Stad i ljus samtidigt som ett eldregn droppade från taket över hela fasaden, 1891 –loggan dansade på väggarna som ändrade färg eftersom och det var...

helt magiskt!!!

Resten av invigningsdagarna funkade också helt perfekt utan ett enda missöde.

…men det tog flera månader för mig att hämta mig efter denna chock när jag började förstå vad jag hade gjort och vad som hade kunnat hända. Som tur är fick jag inte veta förrän långt efteråt att teknikern hade upptäckt att nån tåt till häxpipan hade gått av så han stod mitt i detta folkhav på 20000 personer och lödde ihop den sekunderna innan den skulle starta!

Nu:

Ja ibland är det bra att man inte vet...

Men en sak som jag i alla fall vet är att jag har varit dålig på att skriva nu ett tag. Det har helt enkelt varit lite för mycket annat som kommit emellan, och gästerna går självklart först.

Stars 4 U har dock repat några gånger och kommit en bit på väg vad det gäller julshowen. SÅ KUL:)

Sen har jag tagit mig i kragen och besökt en sjukgymnast. Av honom har jag fått ett träningsprogram som ska stärka många delar av kroppen. Även psyket! Nyttigt, nyttigt!

Ikväll har jag varit på en föreläsning med en rolig kvinna där jag insåg att jag var en lagom mix av gul och grön!!!

Nej nu ska jag gå och plocka fram kläderna till ABBA-showen som vi ska köra på fredag. På lördag byter vi taktik, låtar och kläder för då handlar det om James Bond för hela slanten. Kul igen:).

Jag vet att jag är lyckligt lottad på så många sätt, men jag har baske mig slitit väldigt hårt för att kunna livnära mig på det roligaste jag vet. Väldigt hårt!

För nåt år sedan var det en gäst i Våningen som när han pratade med mig tog en titt på mina händer och han sa att han kunde se en människas ålder genom att bara titta på händerna. Hur gammal är jag då? frågade jag, som hade förväntat mig att han skulle säga kring 35 år, då jag alltid fått höra att jag ser så barnslig ut. "Jag ska tippa på att du är närmare 50 år svarade han och jag tappade hakan fullständigt!

Verkligen inte svarade jag något förnärmad och han tittade närmare på mina händer igen. " Men då måste du jobba som grovarbetare" sa han då.

Jag är sångerska svarade jag och gick därifrån med svansen mellan benen. Men sen började jag skratta för mig själv. Jo nog fasen är jag grovarbetare alltid, men om det ska jag berätta en annan gång.

Utmana Ödet! 1/10

2009-10-01T01:31:00.004+02:00

Lilian Bokestig och jag i förra årets show! Lilian var även med i första showen 1999, och även i årets kommande show. Grym sångerska och basist!

Vill du läsa mina anekdoter om musikbranschen i allmänhet och vissa skivbolagsdirektörer i synnerhet bör du börja läsa inläggen från början, dvs from den 1 sept!

Då:

Ja nu hade jag ju gått och ruvat i en massa år på vad jag ville, och inte ville, och kommit fram till att from nu så ska jag bestämma själv! Ingen ska sätta mig i samma sits igen som Silly Plutt gjorde. Här och nu tar jag kontrollen och jag har ingen längtan längre att bli ”stjärna”, bara jag får sjunga och uppträda så är jag nöjd och glad.

Gärna på hemmaplan så jag kan vara så mycket som möjligt med mina barn.

Jag startade Stars 4 U som var den första showgruppen i Sundsvall. Jag fick med mig tre lokala solister och Hansi gjorde bakgrundsmusiken.

Det har för övrigt varit väldigt viktigt för mig att ge lokala musiker och artister jobb. Varför gå över ån efter vatten i onödan?

Jag fick mitt första uppdrag på en lokal i Sundsvall där jag skulle sätta ihop en julshow under hela december år -99. Det var en "hård skola" där jag vid första mötet förstod hur mitt liv som kvinnlig företagare skulle kunna komma att te sig. Eftersom Hansi skulle spela in musiken som jag valt ut följde han med mig på mötet. Han ville ju även veta lite om tekniken. Varje mening inledde uppdragsgivarna med att ställa frågor till Hansi, trots att jag satt bredvid. Hansi visste ju inget om mitt upplägg utan sa varje gång ”det är Susanne ni ska prata med, jag ska bara spela in musiken”, men det gick inte in. Jag var liksom osynlig fast det var jag som hade fått uppdraget. Men jag kan ju försvara dem med att det inte var så vanligt med kvinnliga showproducenter i Sundsvall då så man får ju förstå att det skulle ta ett tag att smälta!

Nåja, showen blev jättebra och vi hade väldigt kul på scenen! Ryktet spred sig snabbt och vi hade fullsatt i princip varje kväll. Men det var inte lätt att samarbeta med krögaren och jag fick inte betalt för mina fakturor. Jag fick det ganska kämpigt som nystartad företagare eftersom jag såklart betalade lön till de andra artisterna men själv fick jag inte betalt vilket gjorde att jag låg ute med en massa pengar. Vid varje samtal fick jag löften om att de skulle eller redan hade betalat. Men så var det inte och till slut förstod jag att jag måste tala ett annat språk!

När vi hade 1 show kvar i slutet av december, och som jag visste var fullbokad, fick jag till slut hota med att vi inte skulle komma om inte alla fakturor betalats innan klockan tio samma morgon som showen skulle äga rum.

Då fick jag betalt!

Sen kändes det inte bra att fortsätta samarbeta så det var lika bra att packa ihop och gå sin väg. Tack och lov så hade jag varit noga med att det var min showgrupp och min produktion.

Detta har förföljt mig sedan dess, att det är jätteviktigt för mig att det är mina produktioner, att jag har kontrollen och att jag bara kan ta med mig mitt pick och pack och dra om det inte känns bra.

Men att hålla ihop en showgrupp är inte lätt! Många viljor, stora bekräftelsebehov, känsligt förpackade. Inte gjorde jag det lätt för mig heller eftersom jag både var producent, arbetsgivare och sångerska som skulle fungera tillsammans med de andra på scenen. Dessutom tjej (vilket irriterar mig att jag överhuvudtaget nämner som negativt, men jag hoppas att ni förstår hur jag menar)! Dessutom alldeles för snäll, nybliven företagare med allt vad det innebär. Och för att få det att gå ihop ekonomiskt så gjorde jag såklart allt själv, med två små barn och ingen karl hemma.

Jag sov aldrig, då heller!

Men det som inte dödar en härdar en heter det väl!

Nu:
Om jag ser tillbaka på alla shower jag producerat under dessa tio år och tänker på alla olika krogar, företagsfester, privata fester mm vi uppträtt på så har jag bara råkat ut för en lurendrejare till efter den som jag tidigare nämnt, och han sitter bakom lås och bom nu!

Dock av en helt annan anledning!

Jag kommer ihåg hur han gjorde sig okontaktbar och aldrig svarade när jag ringde för att fråga varför han inte betalade fakturan. När det gått flera månader så åkte jag helt sonika till "brottsplatsen" och bad att få låna deras telefon. Då svarade han äntligen (trodde ju att det var nån av hans anställda) och kunde inte skylla på nånting utan blev tvungen att betala.

Men i övrigt har jag varit förskonad och numera är det ju jag själv som också är krögaren i de allra flesta fall! Stars 4 U får fortfarande en massa förfrågningar från olika håll, men showerna i Våningen går ju såklart först!

Jag vet att jag gett mig in i två ganska speciella branscher så man kan väl sammanfatta med att jag gillar att utmana ödet! Men jag har gett mig sjutton på att jag ska klara detta på mitt sätt!

Men hur som helst var detta bara början på alla musikaliska äventyr som väntade....

Bestiga berg! 27/9

2009-09-27T22:15:00.004+02:00

Häng med från 1/9 för att förstå när jag skriver om musikbranschen i allmänhet och hur den "drabbat" mig i synnerhet!

Nu:

Nu har det varit några intensiva dagar igen med både jobb och nöje (det brukar det ju å andra sidan alltid vara för mig, men denna gång stod jag inte för underhållningen själv:).

Vi hade Nattclub från 18 år i Våningen i fredags och jag trodde att jag hade personal så det skulle räcka, men...

När alla härliga 18-plussare rasade in i Våningen blev det trångt i baren och jag fick hoppa in för att hjälpa till. Hoppades att så många som möjligt skulle beställa öl, vin , cider eller läsk, men nej, drinkar skulle det vara!

Gissa om det är stressande att behöva läsa ingredienser på listor och stå som ett fån för att söka rätt spritsorter på hyllorna, när 100 människor står och skriker att det är deras tur nu

Jag ska aldrig klaga i en bar mer om jag får vänta!!!

Det är ju helt omöjligt (i alla fall för en ovan) att hålla reda på vems tur det är i kön. Man kanske skulle införa kölappar, så kan man stå och dansa tills det blir ens tur och slippa stå och trängas och bli irriterad.

Faktiskt ingen dum idé om jag får säga det själv! en snygg neonskylt kanske...

Tänk om man kunde införa "praktiseringsdagar" på alla jobb. Vilken förståelse man skulle få för varandra då och man skulle säkert gnälla lite mindre.

Hursom helst så blir jag alltid varnad varenda gång jag ska ett evenemang för det "yngre" gardet av andra som säger att de kommer att förstöra och grisa ner.

Men det är så fel!

Jag tror att en fin omgivning gör att man blir försiktig och det blev , återigen, en supertrevlig kväll med bra musik och härliga och glada ungdomar.

Men sent blev det förstås och jag slog inte igen mina ljusblå förrän vid 6-tiden på morgonen! Klockan 7.30 ringde väckaren då jag skulle åka till Stockholm med mamma och mina två systrar. En anings trött om jag ska vara ärlig, men jag sov lite i bilen och sen var man igång igen.

Vi var på Hamburger Börs och åt och drack gott och sen blev det show! Prima Donnor intog scenen. Ni vet Sussie Eriksson, Charlotte Strandberg och Gunilla Backman som var med i Mamma Mia. Det var längesen jag skrattade så mycket! Kan verkligen rekommenderas!

Då:

Denna text skrev jag när min hjärna hade arbetat febrilt med att komma fram till vad jag ville göra med mitt liv. Det är minst 10 år sedan och jag känner fortfarande att jag kan stå för vartenda ord i låten.

JAG LEVER IDAG!

Lyssna på Lever idag HÄR

Lever idag, text och musik Susanne Fellbrink

Timmar som aldrig tar slut

och när varje sekund blir en minut

Dagar som aldrig vill gå

och när veckorna blivit till år

Trygghet är bra för en del

när den gör dig tillfreds kan du känna dig hel

Men en känsla av meningslös tid

det vill jag aldrig vänja mig vid

För jag lever idag och jag känner mig fri

nån som går på rutin vill jag aldrig bli

för jag lever idag och jag gör vad jag kan

om jag ger allt jag har kan drömmen bli sann

Att våga ta egna beslut

och inte följa ett mönster kan leda dig ut

Och även om jag inte når fram

känns det bra att jag gjort vad jag kan

Även om jag fått varnande ord

Från de som vill mig väl

Ska jag pröva att bestiga berg

men också vårda ömt min själ

Jag kan verkligen säga att jag har bestigit berg under dessa 10 år, men kanske inte vårdat ömt min själ! Tror det är dags att ta itu med den biten nu.

Ha en ny skön vecka!

Förtvivlad familj! 22/9

2009-09-22T23:45:00.007+02:00

Då:

När barnen var 3 och 6 år så började Hansi läsa musik i Övik (ivrigt påhejad av mig!) och bodde borta under veckorna, vilket gjorde att det blev svårt för mig att ha kvar mitt jobb som nattredigerare. Jag ville ju inte lämna bort killarna på nätterna så jag började leta kreativa dagjobb istället utan större lycka.

I samma veva skulle ST utöka med en barnbilaga. De tyckte att jag skulle passa bra som redaktör för den tidningen med tanke på att jag just gett ut en egen barnbok med egna barnsånger, Dagisboken och Dagisbandet. Lyssna på några av dessa barnlåtar HÄR. Mina år som korrekturläsare och redigerare var ju såklart också en merit. Det skulle dessutom vara ett dagjobb och jag blev överlycklig!

Men, det drog ut på tiden i flera månader utan att jag kunde få några besked om när och hur så till slut, efter en kortare period i receptionen, så valde jag att ta tjänstledigt i väntan på att det skulle bli klart med barntidningen.

Under denna oroliga period när jag kände att jag satt i en rävsax med Hansi på bortaplan, två barn som jag inte ville lämna bort på nätterna, och tjänstledig utan lön så blev tankarna starkare och starkare på att jag skulle starta eget istället!

Jag kommer ihåg ångesten och alla funderingar dygnet runt! Skulle jag våga? Skulle jag söka ett halvtidsjobb på dagarna och skriva låtar och sjunga några kvällar i veckan för att få det att gå ihop ekonomiskt, men ändå kunna ta hand om pojkarna?

Eller skulle jag bli tvungen att skaffa ”nattis” till pojkarna och fortsätta mitt redigerarjobb på kvällarna. Nej, den tanken var helt outhärdlig för min del!

Men skulle jag våga säga upp en fast tjänst och bara kasta mig ut i ovissheten med en man som levde på bortaplan och på studielån?

Eftersom jag varit tjänstledig utan lön ett par månader började mina sparpengar sina och jag var tvungen att ta ett beslut!

Jag undersökte möjligheterna att få ett starta eget-bidrag, men fick avslag eftersom jag redan hade ett jobb.

Men jag gav mig inte så lätt och lyckades till slut övertyga ansvarig att om jag fick starta eget bidrag så kunde ju nån annan som var arbetslös få mitt jobb. Vips så skulle ju två personer ha arbete istället för en, eller hur?

Eftersom det tyvärr aldrig blev nåt av barnbilagan på ST och jag till slut, believe it or not, fick starta eget bidrag tog jag det stora beslutet att säga upp mig!

Till min familjs förtvivlan, för så gör man ju inte. Hur i hela friden trodde jag att jag skulle kunna livnära mig på musik, i Sundsvall?

Nu:

Jag har funderat en del på hur jag vågade. Hansi var ju fortfarande borta, barnen var ganska små och jag hade ju ingen erfarenhet av företag. Dessutom var det ju inte nån lätt bransch jag skulle ge mig in i. En mansdominerad bransch var det också.

Men min hjärna funkar inte så att jag förutsätter problem, de tar jag om/när de kommer, vilket har gjort att jag gladeligen kastar mig in i nya och galna projekt hela tiden, med varierande resultat!

Idag med facit på hand så är jag ju glad att jag trotsade alla goda råd. Det har ju gått 10 år sen jag startade Stars 4 U och mitt företag, jag bor fortfarande i Sundsvall och livnär mig fortfarande på att producera shower och på min sång. Sen har jag ju under åren utvecklat mitt företagande!

Men tro inte att det har varit lätt, för det har det baske mig inte varit, men om det ska jag berätta mer en annan dag!

Lyssna HÄR på min Chilloutversion av "Du är min man".

Helene Sjöholms kläder! 21/9

2009-09-21T22:56:00.006+02:00

Då:

Nåväl, jag skippade tanken på en musikkarriär, igen, tröttnade på resebyrån och skaffade ett annat ”riktigt” jobb som redigerare på "Stadens Tidning". Jag trivdes väldigt bra för jag fick ju vara kreativ och välja bilder, skriva rubriker, redigera text och bestämma hur sidorna skulle se ut.

Under den tiden så fick vi två barn Hansi och jag och detta upptog såklart flera underbara år av mitt liv där jag älskade att "bara" vara mamma. Men självklart kunde jag inte låta bli att sjunga och skriva musik, och efter ett tag fick jag fler och fler uppdrag att förgylla fester och olika tillställningar med min sång på fritiden och jag började längta, igen! Jag tror att alla som håller på med musik kan instämma i att man ibland inte väljer själv, utan musiken väljer dig helt enkelt!

Jag var gravid när Björn och Benny var ute och letade efter en sångerska till en musikal de skulle sätta upp, men var ändå på audition och fick sjunga för mina idoler. Titta på klippet från audition HÄR. Två härliga, snälla karlar som lyssnade snällt och ställde frågor som om de verkligen var intresserade och ville veta mer om mig. Vilken skillnad när man ser dagens idoljury,(även om det har blivit mycket bättre med den nuvarande juryn) och jag skulle önska att alla med musikaliska drömmar hade fått möta denna jury istället!

Hur det gick?

Rollen gick till en annan Sundsvallstjej vid namn Helene Sjöholm och resten är som man säger historia!

Imorgon ska ni få höra min version av hennes megahit "Du är min man" som jag har gjort i en Chillout-version.

Jag kan nog ärligt säga att jag inte ofta blir avundsjuk, men en sak i livet skulle jag verkligen önska. Att få vara i Helene Sjöholms kläder bara för att få jobba med mina idoler, dessa genier som verkar vara så genuina, glädjefyllda, musikaliska gogubbar. Tänk att få tillbringa några timmar med dem vid ett piano! Sen är ju såklart Helenes röst inte fy skam heller...

Ja, ja vad är väl en bal på slottet... :)

Lite senare:

För några år sedan hamnade jag på samma flygplan som min allra största ungdomsidol, nämligen Agnetha Fältskog! Det låter säkert jättelöjligt men resan som skulle ta några timmar kändes som några minuter för mig. Bara några rader framför mig sitter Agnetha. Min Agnetha!!! Just den Agnetha vars förtjänst det är att jag bestämde mig för att bli sångerska.

Lyssna HÄR på min version av "Lay all your love on me" som är med på min Chilloutskiva som jag spelar som bakgrundsmusik i Våningen.

När vi skulle kliva av planet hade jag samlat tillräckligt med mod och jag gick fram till henne och tackade för allt och bla bla bla, för jag vet inte vad jag sa! Men hon var jättesöt, glad och trevlig:) Mina söner var så gulliga (för dem var denna kvinna såklart som vilken kvinna som helst om än en väldigt vacker sådan) och när jag skulle försöka förklara för dem vad stort detta var för mig, frågade de: Är det här ungefär som att vi skulle sitta på samma plan som Hammerfall?

Nu:

Ikväll har vi (Stars 4 U) bland annat repat Dont stop me now (Queen) och Life on mars (David Bowie). Låter hur bra som helst redan och blir väldigt annorlunda med vår sättning. (70-talsmusik på bas, gitarr, piano, dragspel och en massa stämmor).

Det blir en annorlunda julshow i år!

Ifjol hade vi fullsatt nästan alla kvällar på julfesterna. Ca 3000 gäster bara i december. Hoppas verkligen att det blir lika mycket folk i år och att folk och företag unnar sig och sina anställda en upplevelse innan jul även i år. Men det känns så då vi redan har en massa bokningar och det bara är september ännu! Men det är klart att det är lite nervöst, då jag i alla mina projekt satsar mina egna pengar och inte har statliga medel eller andra bidrag för att bedriva min verksamhet.

Men jag är inte bitter, inte alls:):):)

Tack för alla fina mail jag får med kommentarer om mina ord. Det värmer verkligen ska ni veta!

Jantelagen! 18/9

2009-09-18T23:41:00.008+02:00

Igår fick jag se och hålla i ett underverk!

Lille Ilon, 7 dagar gammal och 2,5 kilo tung

har gjort entré till detta oftast underbara livet.

Men nu till nåt helt annat!

Det pågår ju en debatt i bloggvärlden, bland annat, om Jantelagen i allmänhet och Anna Anka i synnerhet! Om Ankan orkar jag inte ens tycka nånting då det mesta redan är sagt, men jag har själv en del åsikter, betraktelser, funderingar, erfarenheter mm om just denna "Lag". Känner dock att mina ord måste få "ligga till sig" några dagar då jag inte vet om jag törs delge andra mina tankar om detta! Man vill ju inte stöta sig med nån eller reta upp nån i onödan, för vem tror jag att jag är egentligen?:)

På tal om detta så har jag haft intressanta samtal med flera av mina kollegor i musikbranschen på sistone och alla vi som är föräldrar och arbetar med underhållning har exakt samma tråkiga erfarenheter kring föräldraskap - arbete-utomståendes åsikter!

Alla har vi så klart vänner med "riktiga" jobb som inte kan förstå hur vi med "låtsasjobb" kan välja detta yrke och samtidigt ha familj och barn!

Jag har fått slängt i ansiktet av vänner att jag ska ge upp allt jag har jobbat för , för att jag "faktiskt har en familj att tänka på", eller kommentarer som "vart tog den ödmjuka lilla mamman vägen" osv.

Även om jag förstår att det har med avundsjuka att göra så känns det väldigt tråkigt att behöva försvara sitt yrkesval.

Både manliga och kvinnliga kollegor har berättat att de råkat ut för samma sak, men mest kvinnorna så klart. Kommentarerna kommer dessutom 9 gånger av tio från kvinnor!

De vill sticka knivar i ryggen genom att insinuera att vi inte träffar och tar hand om våra barn, utan bara satsar på karriären.

Oj, oj, oj om de bara ville vara med och se hur vi alla lever!

Eftersom vi oftast har lite udda arbetstider så kan vi anpassa våra jobb efter våra barns väl och ve, vilket såklart inte är lika lätt när man har fasta arbetstider.

Vi kan ofta vara hemma och lediga när barnen kommer hem från skolan, jobbar oftast när barnen sover och träffar förmodligen våra barn mycket mer än många av dem som kastar knivar!

Men det som jag tror är allra viktigast är att vi kan visa våra barn att vi jobbar med nånting som vi brinner för, nåt som vi älskar, nåt som gör att vi mår bra! Jag tror att barn mår väldigt bra av att växa upp med glada föräldrar som är tillfreds med sig själva! Under perioder när man är mindre lycklig, vilket såklart hör livet till, känner i alla fall jag att jag kan prata med våra barn om att det just nu är en jobbig period, eller en period med ovanligt mycket jobb som gör att vi inte ses lika mycket som vanligt! Barn har inte svårt att sätta sig in i olika situationer bara man tar sig tid att förklara. Dessutom är det värre att försöka låtsas som att allt är toppen om det inte är det. Sånt känner barn ändå!

Jag tycker att jag är en bra förebild och förälder när jag kommer hem från tex en konsert och sprudlar av energi och får berätta om en lyckad kväll, eller får berätta hur lycklig jag känner mig när jag har stått i studion och sjungit in nån av mina låtar eller när jag kan berätta att någon blev väldigt glad för nånting som jag har gjort för dem osv.

Lika bra förälder känner jag mig som när jag nån gång berättar att jag är trött och less för att nånting inte känns bra, men att jag inte kan stanna hemma och tjura för det. Har man tagit på sig ett uppdrag är det ju bara att slutföra det på bästa sätt.

Livet är inte rosenrött för nån och jag tror att det är lika bra att barn får lära sig att man då och då stöter på motgångar och hinder, och att man måste hitta vägar för att ta sig förbi dessa!

Jag tror att det är väldigt viktigt att visa våra barn och ungdomar att man har ett eget ansvar för sitt liv. Trivs man inte med sitt jobb eller nånting annat får man ju göra nåt åt det, eller hur! Jag vet att det låter så lätt när man säger det, och jag vet själv hur jobbigt det kan vara innan man vet hur man ska göra och innan man törs ta steget och bryta upp eller börja om!

Lyssna på min låt "En liten ängel" från skivan Tid och Rum HÄR som beskriver hur det kändes när jag var i valet och kvalet på hur och vad jag skulle göra för förändringar för att må bättre.

Men om hur jag gjorde ska jag berätta en annan gång.

Ha en skön helg

"Äta dig levande" 16/9

2009-09-16T21:04:00.010+02:00

Jag vågar inte lägga ut låten av upphovsrättsliga skäl.

Men visst är detta Anders Bagge? Bandet hette Ruff ´n Ready.

Då:

Efter sista mötet med Silly Plutt kände jag att jag var ganska nöjd vad det gällde musikbranschen. Jag insåg att det var bäst att fortsätta skriva musik på hemmaplan och vänta med att ta nån ytterligare kontakt med skivbolagsvärlden innan jag visste precis vad jag ville. Men vid den här tiden började jag längta efter familj och bestämde mig för att lägga ner musiken.

Det har jag ju bestämt många gånger under årens lopp!

Men efter ett tag kunde jag såklart inte hålla mig utan började skriva låtar igen som jag skickade iväg till några skivbolag.

Jag fick napp på CBS som ville släppa en av mina låtar , I wonder why, på det gamla skivmärket Cupol, vilket jag gjorde. Jag var med i några TV-program, Top Gear med Stuart Ward som programledare, (klicka HÄR om du vill se när jag var med på Top Gear ) och Listan (klicka HÄR om du vill se när jag var med på Listan som bubblare där Blossom Tainton var programledare).

Men det tog aldrig nån fart på min karriär!

Jag har nog aldrig haft det som krävts helt enkelt, och då pratar jag inte musikaliskt och scenmässigt utan det är nåt med min inställning som gör att jag inte passar som ”stjärna”. Jag kommer ihåg hur skivbolagssnubben från CBS dömde ut mig för att jag ställde mig och diskade i studions kök medan jag väntade på att de skulle mixa klart. ”Du blir aldrig nån stjärna” sa han. Du är alldeles för snäll och ödmjuk!

Jag har faktiskt aldrig haft nån längtan efter att bli känd, men jag har alltid kämpat för att bli erkänd för att jag gör bra saker, och det är en viss skillnad. Skulle aldrig kunna njuta av framgång om jag inte kan stå för det jag har gjort till 100%.

Mina armbågar är dessutom mjuka som smör, tvärtemot vad en del tror!

Att jag är för snäll är för övrigt ett konstaterande om mig som person som jag har hört tusentals gånger under mitt liv.

”Du är alldeles för snäll för det här”.

Det sa modellagenturen i Paris som jag berättade om tidigare.

”Petite Suzanne, du är alldeles för snäll för detta yrke! Åk hem till Sverige och skaffa familj och ha ett underbart liv. De kommer att äta dig levande i Paris!”

Det har också alla skivbolag sagt.

Det har de flesta sagt även sen jag gav mig in i företagsvärlden, när jag startade min showbusinesskarriär, när jag blev arbetsgivare, när jag startade Våningen och även blev restaurangägare.

Ja det är väl bara min man som inte tycker att jag är för snäll… :) och alla de som mår bättre av att tro att jag är en bitch bara för att jag kämpar på på mitt eget sätt.

Nu:

Nu tycker jag faktiskt att det är helt underbart att få skriva folk på näsan att man kan lyckas och få göra det man vill och ändå vara snäll och omtänksam. Måhända att man får ta lite mer stryk, men jag kan i alla fall sova väldigt gott om nätterna!

En liten detalj som slog mig när jag tittade på Idol häromkvällen var hur alla som går vidare beter sig när de går ut från juryn. Alla hoppar, skriker, jublar och är jättestolta och nöjda, vilket för de flesta är helt naturligt och självklart.

När jag tänkte på hur jag skulle ha betett mig om det hade varit jag stod det plötsligt helt klart för mig hur jag skiljer mig från dem. Jag skulle ha smygit ut, tittat ner i backen utan att vilja ha kontakt med någon. På en fråga om jag gått vidare skulle jag förmodligen nästan bett om ursäkt och liksom förklarat att det förmodligen fattades folk och att de var tvungna att välja mig!

Jag blir faktiskt ledsen när jag inser hur jag har gjort i alla år!

Med risk för att låta väldigt kaxig nu så måste jag verkligen säga att jag är BÄST på att vara duktig, men SÄMST på att tala om det för nån!

Många, många gånger är det andra som får cred och uppskattning för nånting som jag egentligen har gjort, och jag känner så många som i och för sig är duktiga men som verkligen egentligen är bäst på att tala om för alla hur duktiga de är.

Inte förrän nu, 43 år gammal, har jag fattat att de är smarta. Inte bara för att de ”lurar” andra att se deras storhet, men genom att de även ”lurar” sig själva, alltså sin egen hjärna, kropp och själ så utstrålar personen precis det den säger. Nämligen jag är mycket duktig på detta.

Naturligtvis blir det precis tvärtom i mitt fall. Genom att ständigt försöka förminska sig själv för att inte reta nån i onödan så är det ju ingen som kommer ihåg/tänker på allt man gör. Man räknas inte!

Det är inte konstigt att jag med flera har så ont i ryggen med tanke på att vi har burit en rejält överviktig Jante på våra axlar i så många år!

Jag kan tänka mig att många blir förvånade om de läser detta. Jag som står på scenen och ser så självsäker ut och tar emot applåder, vad gnäller jag för egentligen?

Ja för det första gnäller jag inte utan delar bara med mig av mina tankar och erfarenheter. Och om jag ska vara ärlig så tycker jag att det låter jättejobbigt om alla skulle gå omkring och berätta om hur fantastiskt bra man är. Jag gillar när man låter resultatet tala för sig själv, men vi människor är lättpåverkade!

Det är tex bara ett år sedan jag för första gången tvingade mig själv att stanna kvar och på riktigt ta emot applåder. Jag tvingade mig själv att räkna till tre innan jag fick kliva av scenen. Tidigare har jag gärna skyndat mig att presentera någon annan, så att fokus hamnar där istället.

Men en klok kvinna sa nämligen till mig, "hur tror du publiken känner när inte du vill ta emot deras applåder? Dels utstrålar du att du inte var värd några applåder, dels att du inte värdesätter dem som publik!"

Jag tror jag är inne i en "djup" period just nu, men det är nog mycket beroende på att jag genom att skriva på detta sätt bearbetar en massa saker och själv ser ett mönster. Förhoppningsvis kan jag dela med mig lite klokskap eller idioti! Välj själv.

Anders Bagge och jag! 14/9

2009-09-15T00:39:00.006+02:00

Nu och då:

I kväll har jag bland annat gått igenom en massa gamla videoklipp som jag samlat på mig från Listan och Top Gear bland annat. Det måste vara ungefär två år efter mötet med Silly Plutt!

Jag ser på mig själv att jag har en väldig distans och är på min vakt! Ser nästan arg ut faktiskt!

Men oj, oj, oj!

Inte hade jag en aning om vilka storheter som var med i samma program som jag.

Jag minns att Papa Dee gav mig nackmassage när jag skulle vara med i Listan, men inte att Tomas Ledin, Björn Skifs, Lili o Sussi, Titiyo, Edin Ådahl mfl var med i samma program!

Åh vilka fula byxor jag hade!!! Hansi sa att det var pga dom som jag inte lyckades ta mig in på listan:):):)

Hittade också ett gammal videoband från när jag var med i Top Gear och satte verkligen kaffet i vrångstrupen när jag insåg varför sångaren i Rough ´n Ready , som var med i samma program, var så bekant. En söt liten pojke som dansade och sjöng en egen låt tillsammans med sitt band. Det måste verkligen vara Anders Bagge! Fast med hår!

Sator och Bad Habit var också med.

Imorgon ska jag lägga in flera klipp från programmen, men det tar tid att ladda upp dem! Tur att man har barn som fattar nåt!

Detta med att blogga på det sätt som jag gör är verkligen en egotripp!

Men det som är så skönt är att ingen borde kunna reta upp sig på att jag lägger ut gamla bilder, låtar och filmer på mig själv för jag har ju aldrig tvingat nån att läsa. Det är ju av helt fri vilja som man går in på min sida och läser, hoppas jag.

Även om man inte vill blogga och visa en massa andra människor vad man har gjort/gör, så kan jag verkligen rekommendera att samla ihop och sortera sitt liv på detta sätt. Om inte annat bara för sig själv. Jag har nämligen aldrig haft nån ordning på när, hur och var utan det mesta har bara gått i en rasande fart.

Skönt att stanna upp och fundera, se tillbaka, rensa och faktiskt inse en massa saker om sig själv. Både bra och dåligt.

Det kanske är lite Feng Shui över det hela där jag tror att man säger att man ska börja med att städa i källaren. Så känns det!

På tal om det så kanske det förklarar en hel del med tanke på hur det ser ut i min/våran källare (alltså den riktiga källaren, inte i min hjärna!)!

Just nu är jag bara lite less på mig själv att jag inte heller denna dag/kväll har fått nån ordning på låtarna till julshowen!!! Vi ska repa på onsdag och då är det ju bra om jag har koll så resten av gänget får veta vad vi ska göra!

Samtidigt så har jag ju gjort detta så många gånger nu att jag vet att jag fixar det på nåt sätt, oftast bäst med kniven på strupen!

Jag längtar verkligen efter att repa med sköna Helena Forsberg, Lilian Bokestig och Karina Nilsson (Chris Lindh kommer lite senare)! Förutom att de är grymma musiker/sångerskor så är de också så fina tjejer. Det är inte alla som unnar varandra framgång, men jag tror att om man är stark och trygg i sig själv så vill man andra väl.

Gott att veta!

Jagad av en björn! 13/9

2009-09-14T00:53:00.012+02:00

Då:

Jag var väldigt nyfiken och intresserad av det mesta även när jag var ung och det satt aldrig fast om jag ville nåt!

När jag var 17 år stack jag till Paris över sommaren för att jobba som Au-pair, då jag ville bättra på min franska. Jag dansade mycket på den tiden och tog olika dansklasser. En av gångerna kom det fram en tjej som jobbade på en modellagentur och frågade om jag inte ville jobba lite som modell och det lät ju såklart spännande!

Förra veckan hittade jag några av bilderna i en låda och jag måste skratta. Om jag får säga det själv så såg jag ju nästan äldre ut på de bilderna än vad jag gör idag. I alla fall stilmässigt, då de lyckades få mig att se ut som en tant, där jag bland annat skulle göra reklam för hårspolar och smink! Ska försöka att få med de bilderna nån dag, men de är tydligen för stora och jag är ju inte direkt nån hacker...

Nu:

Nu har jag inte haft tid att skriva på flera dagar som ni märkt. Dels var jag på Business award i torsdags (om det kommer jag att skriva en annan dag) och det blev sent!!!

Sen blev det tidigt på fredag då vi hade evenemang hela dagen med konferens, då hela Våningen intogs av stavar, skelettmätning och diverse hälsoinformation.

På kvällen var det fest med Abba-showen igen. Både jag och resten av gänget i Stars 4 U var toktrötta! Då är det så himla skönt att vi alla har sån rutin att vi lugnt kan konstatera att vi just nu är väldigt trötta, men att vi vet att vi kommer att blixtra till när det väl gäller. Det blev en superlyckad kväll med en störtskön publik som var med på noterna från första sekund!

Eftersom lördagen nästan var den enda lördagen i höst som vi inte har evenemang så hade jag planerat med personalen att vi skulle ha en egen kickoff i vår stuga i Ångermanland över helgen.

Men tyvärr så blev en efter en i gänget sjuk så vi som jobbade i fredagskväll bestämde oss på nattkröken för att ställa in resan till stugan och istället träffas hemma hos mig.

Ska erkänna att det var underbart att vakna på lördagsmorgonen och inte behöva stressa iväg nånstans. Det blev istället städning, eller rättare sagt röjning och matlagning på hemmaplan.

Vi hade väldigt mysigt och det blev sent! Igen!!!

Nu har jag verkligen världens mest fantastiska, pålitliga, duktiga och underbara personal! Men nog har det varit många turer innan jag har kommit fram till hur vi ska jobba i Våningen.

Från det ena till det andra skulle jag behöva lite drömtydning, för inatt drömde jag två konstiga drömmar! Först blev jag jagad av en björn och jag sprang som en galning! Hittade ett träd som jag tänkte klättra upp i, men först var jag tvungen att hoppa upp till en gren! När jag hängde där i grenen så orkade jag inte lyfta min egen kropp ( jag förbannade mig själv i drömmen för att jag är så otränad), men precis när björnen skulle börja äta på mina ben… så hamnade jag i en massagesäng….

Där låg jag i bara trosorna och fick taktil massage (i vanliga fall en fantastisk massage!), när helt plötsligt Eva, känd klädesbutiksägare och nybliven pristagare i Sundsvall, gick förbi min säng och skrek att den miljövänliga lunchtallriken var klar. Helt plötsligt passerade hur mycket folk som helst rummet där jag fick massage och så var det ett lunchcafé med ekologiskt tänkande.

Jag fick på mig kläderna och gick därifrån, men efter en stund blev jag så förbannad på massören att jag var tvungen att gå tillbaka. Jag kände att jag måste ifrågasätta hur hon kunde komma på den dåliga idén att servera lunch runtomkring massagesängen där jag låg halvnaken!!!

Jag sa ”detta är ju taktil massage där det är meningen att man ska slappna av och liksom flyta bort! Du förstår väl att man inte kan slappna av när det sitter en massa folk och käkar lunch runt omkring!!!

Ja vad säger man!

Jo att jag kanske behöver lite sömn så att jag imorgon kan fortsätta med julshowen, skicka en massa offerter, boka annonser, göra ett utskick och ta hand om en praktikant som ska börja hos oss imorgon.

Drömmare och "doer" ! 9/9

2009-09-10T00:40:00.006+02:00

Jag sa ju att jag hittade en hel hög med bilder...

Då:

Ja när han ringde igen var min första reaktion att slänga luren i örat på honom!

Han sa att jag skulle ha mitt pass redo eftersom jag eventuellt skulle åka till Tyskland och vara med i en musikvideo. Dessutom ville han att jag skulle sjunga in en duett med Shakin Fredrik.

Jag tänkte att om jag överhuvudtaget skulle fundera på det så skulle jag börja med att kolla upp en massa detaljer. Jag minns att jag ringde studion och producenten själv denna gång så att det verkligen var bokat och det var därför jag åkte en gång till. Äntligen var nånting på riktigt med andra människor som medverkade. Jag stod faktiskt i studion och sjöng med ”riktiga” producenter och jag njöt i fulla drag av att äntligen sjunga utan att Plutt ens var närvarande.

Jag vet inte vad som hände med den låten för jag har aldrig hört den som färdig produktion!

Det som gladde mig allra mest just då var att Plutt hade tappat intresset för mig som medicin. I efterhand har jag ju förstått att han medicinerade friskt på alla håll och kanter med andra blondiner, men det visste jag ju inte då!

Vi diskuterade min framtida karriär. Jag hade fått lite mer skinn på näsan och sa att jag ville sjunga mina egna låtar och på mitt sätt. Dvs utan att vara ”extra trevlig” mot vissa av det manliga könet.

Eftersom han är lite trög så var jag tvungen att slå på Nej-handen till slut för att han skulle fatta!

Han sa ”gör vi på mitt sätt så är du en stjärna bara på nån månad och är på Vecko-Revyns omslag inom ett par veckor. Vill du göra på ditt sätt så kanske du lyckas även då, men du kommer förmodligen att få sitta på kammaren och skriva i 20 år innan det händer nåt spådde han.

Senare läste jag ju förstås i tidningarna om tjejerna som anmälde honom och jag såg nyligen att han lämnat in en ny resningsansökan!

Efter detta så tänkte jag i banorna ”före eller efter Silly Plutt”, då dessa upplevelser på ett sätt dödade mina första musikaliska drömmar. Var en musikkarriär verkligen nåt att stå efter när jag nu förstod hur det egentligen gick till i denna bransch?!

Men om man är en drömmare, men även en doer som jag, låter man ingen ta död på sina drömmar! Man hittar bara nya drömmar och andra vägar helt enkelt.

Jag är absolut inget offer och bara tiden gått lite blev jag än mer beslutsam om att om man vill nåt så får man fixa det själv!

Nu:

Om jag jämför hur det verkar vara i musikbranschen idag så känns det som att det har gått framåt. Utseendet verkar inte ha lika stor betydelse som det var på 80-90-talet. Det är helt underbart att se och höra alla dessa fantastiska tjejer som skriver bra musik och bestämmer själva. Sen finns det ju fortfarande en hel uppsjö med videos som mer eller mindre ser ut som porrfilmer, men man kan ju hoppas att det är artisterna själva som valt den vägen och inte blivit påtvingade den imagen!

Idag har varit en "kalas"dag! Min svärmor fyllde 80 år, min pappa 65 och min mormor 91 och Hansi fyller år på lördag när han är bortrest så vi firade honom också när vi ändå var igång.

Det var högsommarvärme idag och det kändes väldigt konstigt och ganska oinspirerande att sitta och lyssna på julmusik. Men vi ska ha ett julset i början av showen i år och ska repa till veckan, så jag får väl gå ner i källaren och parkera mig bland julpyntet helt enkelt för att få lite stämning!

Men nu ska jag parkera mig i sängen då mitt mål är att åtminstone en natt sova före kl 02.00. Imorgon är det Sundsvalls Business award så då blir det nog sent igen.

Natti, natti!

Lurad! 8/9

2009-09-09T00:45:00.008+02:00

Då:

Nu när jag försöker minnas allt som hände så blir jag så förbannad!

Tänk om detta hade varit idag! Eller, idag hade det aldrig hänt för nu hade han inte valt mig.

Nu ser jag till att aldrig hamna i beroendeställning hos någon igen och försöker numera diktera villkoren själv. På gott och ont.

Det kanske jag i alla fall kan tacka Silly Plutt för!

Vad som hände den där kvällen har jag lämnat bakom mig för längesedan, då när han skulle botas med mig som medicin! Förmodligen var jag inget bra botemedel för så vitt jag minns så kvarstod hans problem!

Jag somnade arg, besviken och lurad inlåst i min del av sviten.

Nästa dag så var såklart studion upptagen igen!

Behöver jag säga mer?

Han skjutsade mig till Landvetter och skulle försöka ordna en plats på planet. Det var fullbokat, tror det var påsk, men på nåt sätt lyckades han bråka till sig en plats till mig.

Han stod där och skrek att jag minsann var en sångerska som måste med planet för att jag skulle vara med i ett TV-program.

Jag var som i en annan värld. Jag skämdes, igen, men orkade inte riktigt bry mig. Bara jag fick komma hem nån gång.

Hur skulle jag lyckas dölja allt för dem därhemma?

Jag kunde ju fortfarande inte berätta för nån, för hur jävla dum och lättlurad får man vara?

Så det gällde att hålla fasaden uppe väl på hemmaplan igen. Alla undrade. Fick de se bilderna? Sjöng jag in nån låt? När skulle jag åka till England osv.

Då är det inte så kul att säga ”Nej tyvärr så har jag råkat ut för en schizofren mytomankändis med ”vissa” problem som har blåst mig fullständigt för att han egentligen ville botas med mig som ett led i sin terapi”!

Det gick ett bra tag och jag placerade sångdrömmarna på hyllan.

Sen ringde han igen!

Nu:

Jag är ju ambassadör för kvinnliga företagare och vill verkligen peppa tjejer (såklart killar också) att om de har en dröm så ska de försöka förverkliga den utan att lyssna på allas goda råd. Lita på din egen magkänsla och tro på dig själv, framför allt när ingen annan gör det. Det kan oftast inte gå mer än åt skogen och det behöver inte vara så farligt. Jag menar ju inte att jag vill uppmuntra folk att göra nåt helt galet utan mer att lita på sin egen magkänsla och sitt sunda förnuft. Fast då är vi å andra sidan där igen, vem avgör om din idé är helt galen?

När jag ville förverkliga min dröm tyckte alla att jag var galen, för hur skulle jag kunna livnära mig på sång och musik och ändå bo kvar i Sundsvall?

Jag är glad i dag att jag lyssnade, men ändå gjorde det jag själv trodde på.

Har du en dröm, en talang, nåt som du tycker är fantastiskt roligt att göra?

Sätt dig då ner och fundera på hur du skulle kunna omvandla den drömmen/talangen till en företagsidé. Det är en mycket bra början för att orka driva eget.

Om det är någon som läser detta som skulle vilja att jag kommer och föreläser i någon skola eller på någon annan plats, så gör jag det gärna i mån av tid. Helt ideellt dessutom då jag är ambassadör året ut!

Ordning på inläggen 7/9

2009-09-07T13:59:00.006+02:00

Chris Lindh och Susanne Fellbrink

Jag har bytt bloggportal idag och därför följer de 6 första inläggen efter varandra här nedan så du har en chans att komma ikapp. Nu finns det också möjlighet att kommentera.

Nu ska jag sätta mig och plocka ihop material för onsdagkvällarna i december då Chris Lindh och jag, Susanne Fellbrink, ska underhålla gästerna i Våningen.

Hur hamnade jag här? 1/9

2009-09-07T12:46:00.002+02:00

Jag har många åsikter och gillar att uttrycka vad jag känner och tycker. Oftast gör jag det i min musik och mina texter, ibland föreläser jag och nu vill jag skriva. Jag kommer dock inte att använda min, eller er, tid till att skriva om vad jag äter till frukost eller vilka kläder jag gillar att shoppa om det inte är relaterat till nån spännande eller kul story förstås. Men det känns som att det är svårt för mig att börja tycka, berätta, inspirera eller ifrågasätta mm om jag inte går några år tillbaka i tiden först, närmare bestämt 21 år.

För när det gäller den musikaliska väg jag valde att gå så räknar jag tiden i ”före eller efter mötet med känd skivbolagsdirektör”. Kanske låter väldigt konstigt, men om ni vill hänga med i min blogg så kommer ni att förstå vad jag menar.

Har inte bestämt mig för om jag vågar nämna hans namn, så jag avvaktar med det!

Allt som händer i ens liv formar oss till de vi är och mina ord kommer att vara en blandning av tillbakablickar för ca 20 år sedan sammankopplat med mer dagsaktuella händelser och funderingar som, framförallt för mig själv, förklarar varför jag gjort och inte gjort som jag gjort. Det blir lite smått och gott om musikbranschen i allmänhet och hur den lett mig till där jag är idag i synnerhet. Kanske kan jag ge en del tips på vägen till alla som funderar på att starta företag, alla som vill livnära sig på musik och framför allt kanske stötta alla som har drömmar. För utan drömmar vore jag ingenting!

Då:

Där stod jag på en fantastisk scen, en jublande publik som inte kunde få nog av mig, stylad till tänderna och vackrare än någonsin! Recensenterna hyllade mina plattor och överallt blev jag stoppad för att skriva autografer och bli plåtad för diverse skvallertidningar…

Nåja, kanske inte precis så!!!

Nu:

Men hur i hela friden hamnade jag här? I Våningen?

Varför sitter jag här och svär över kockar, oroar mig över sjuk personal och hög hyra! Hur i hela friden hamnade jag plötsligt i baren, fast på ”fel” sida? Varför står jag kl 06.00 på morgonen och brer en massa mackor, kopplar ihop ljudanläggningar, agerar ljud och ljustekniker under konferensen, springer in på kontoret och svarar i telefonen, passar på att skicka några offerter, dukar om inför kvällens fest, går igenom upplägget med personalen, tar emot gästerna, springer in i logen och kastar på mig scenkläderna och sminkar mig på vägen ut mot scenen, sjunger en massa härliga låtar, springer sen in i logen och tar på mig förklädet för att bära backar och is till baren, och varför står jag kvar och diskar 350 vinglas kl 03.00 på natten för att sen avsluta med att skicka fakturor till 05 på morgonen?

Jo… det ska jag berätta mer om imorgon.

Nu är klockan 01.45 så jag ska försöka sova eftersom jag bara har sovit 4 timmar inatt! Jag skulle vara med på P4 idag i ett program som heter Musikbagaget. Det gick ut på att jag skulle välja ut en massa låtar som jag tex lyssnar på när jag städar, när jag är ledsen osv. Som vanligt sparade jag det till sista sekunden och satt hela natten och vrakade bland alla sköna låtar jag ville spela. Det blev både en massa skratt och tårar när jag gick igenom mina skivor. Hittade bland annat en skiva med många av mina demos som jag hade glömt. Några av låtarna håller fortfarande och jag kände hur jag började längta efter att både spela in och skriva fler låtar. Dessutom dök det upp en massa minnen som det gör när man lyssnar på musik.

Lyssna på programmet här

Tanken är att ni ska få se lite roliga bilder här framöver samt få lyssna på både demos och annat trevligt, men Rom byggdes ju inte på en dag!

Hittade en massa bilder från ca 20 år tillbaka som jag gärna bjussar på!

Fixa mina tänder 2/9

2009-09-07T12:44:00.001+02:00

Då:

För 21 år sedan, 1988, när jag jobbade på en resebyrå men egentligen drömde om att kunna livnära mig på min sång och musik, hände det omöjliga. En tjej från ett skivbolag i Stockholm ringde och sa att de hade hört talas om mig och att hennes chef ville att jag skulle besöka dem så fort som möjligt. Helst redan dan därpå!!!

Vilket skämt trodde jag som redan hade skickat en del material till lite olika skivbolag som inte hört av sig. Det är väl inte möjligt att de ringer till mig utan att jag skickat nåt till dem?

Men jo det var det. Efter en stund ringde hennes chef upp mig igen och sa att det var viktigt att jag kom redan dan därpå. De stod för resa och övernattning.

Vem chefen var?

Eftersom jag inte vet om jag törs lämna ut hans namn så kallar jag honom för Silly Plutt i fortsättningen och han var i ropet just då. Han hade hand om Lisa Nilsson och även Tommy Körberg som precis vunnit melodifestivalen med ”Stad i ljus”.

Jag trodde inte mina öron och ringde såklart Hansi, min då blivande man och mina föräldrar och mina vänner som alla sa - det är klart du ska åka, det är ju det här du har drömt om. Ta chansen för detta händer bara en gång i livet!

När jag landade på Arlanda så kom han och mötte mig och visste på nåt konstigt sätt vem som var jag, innan jag hann leta upp honom.

Det var fruktansvärt pinsamt och jag var livrädd! Här satt jag i en bil – inte vilken bil som helst heller utan en BMW som kostade 700 000 kronor upplyste han mig – med en för mig fullständig främling som jag bara sett i tidningar och på TV.

Inte blev det bättre av att han sa att vi skulle svänga in till några polare till honom i en musikstudio och att han skulle döda mig om jag inte sa att jag hette Maria och kom från Umeå!

Polarna var Ola Håkansson och Tommy Körberg som höll på att spela in en ny platta. Han sa att Ola skulle bli så ”jävla avundsjuk och nyfiken” när han kom med en ny, snygg sångerska.

Susanne Karlsson, som jag hette då!

Jag hann bara komma in genom dörren så stannade all aktivitet där inne och Ola frågade vem jag var och var jag kom ifrån.

Jag skämdes som en hund eftersom jag inte vågade annat än att ljuga och säga att jag hette Maria och kom från Umeå!

Ja ni skakar kanske på huvudet, men jag menar hur ofta blir man mordhotad av en känd skivbolagsdirektör som hade min dröm i sina händer!

Nu:

Ifjol hade jag just Tommy Körberg på besök i Våningen. Jag hade haft en annons i Tidningen där jag skrivit att de 150 första som passerade den nya bron mellan galleriahusen skulle få två biljetter var till en konsert med Tommy i Våningen. Tydligen var det så att ytterligare en annan arrangör precis var i faggorna att boka Tommy för en konsert där publiken såklart fick betala sina biljetter. När han nu såg att vi skulle bjuda folk på denna konsert blev han ju inte glad!

Bokningsbolaget ringde och sa att jag formulerat mig fel i annonsen eftersom det inte var en konsert jag hade köpt, snarare en skivsignering med ett kortare liveframträdande!!!

Om jag inte ändrade formuleringen i annonsen skulle de stämma mig!

Jag kände mig ganska lurad av bokningsbolaget eftersom de skickat material till mig där det klart och tydligt stod att det jag hade köpt var en livekonsert med Tommy och musiker. Jag hade livliga diskussioner med bokningsbolaget om vad jag hade köpt eller inte och för första gången var jag tvungen att ta i med hårdhandskarna. Jag hade nu fått ett vagt löfte om att Tommy skulle sjunga i ca 30 minuter, så jag sa att jag skulle stå och klocka hans framträdande. Var det mindre än 30 minuter skulle de inte få betalt!

Jag var riktigt förvånad över mig själv att jag vågade säga så och jag var så nervös för denna dag så jag kunde inte sova på flera veckor. Tänk själv hur det skulle kännas om ni bjudit 300 människor på konsert och så skulle det visa sig att de fick höra tre låtar!!!

När han kom till Våningen hade jag ordnat med mat och gjort mysigt och han såg uppriktigt imponerad ut över lokalen! Sen sjöng han och gav en fantastisk konsert i över en timme!!!

Bokningsbolaget sa att de aldrig hade varit med om det förut.

Ganska stolt blev jag som stupade i säng den natten!

Då:

Efter den pinsamma stunden i studion med Tommy Körberg och Ola Håkansson ( jag vill understryka att ingen skugga skall falla på någon av dem i detta sammanhang då de såklart inte hade en aning om nåt!) gick färden vidare till en restaurang i närheten av Centralstation där man satt i små bås och åt.

Jag mådde pyton och ville bara komma till den där studion där jag skulle få provsjunga. Istället var jag tvungen att sitta på en restaurang med Silly Plutt.

Han frågade tusen frågor, en hel del obehagliga typ om jag hade pojkvän och hur många jag haft osv. Sen började han kommentera mitt utseende. Han var inte nöjd med mina tänder och inte med mina naglar heller. Men det var ju inga större svårigheter att få detta fixat! Vi skulle åka till USA och åtgärda dessa ”problem” så snart som möjligt!

Jag ville bara kräkas och åka hem. Förstod ju att detta var en sjuk bransch och en konstig typ som jag var i händerna på. Timmarna gick och det började bli kväll. Skulle vi åka till studion/kontoret ikväll? Jag började oroa mig för att vi skulle hamna där själva, eller fanns det personal där även på kvällen?

När vi till slut kom dit så fanns en tjej kvar och jag andades ut.

Vi gick in på hans kontor som om jag inte minns fel gick helt i vitt. Han beordrade mig att ta av mig min kavaj!

Jag hade en superslimmad klänning i ett sånt där bubbeltyg som var populärt på 80-talet, med en oversize kavaj utanpå. Tyckte väl förmodligen att jag var tjock fast jag vägde 48 kilo på den tiden!

Jag darrade av nervositet när han sa att jag skulle ställa mig upp och ta av kavajen. Vad skulle han säga sen? Att jag skulle ta av mig resten av kläderna också eller…

Nu:

På tal om 80-talskläder skulle man kanske ta och leta fram några skipants och stora kavajer igen, men inte nu för nu är klockan 01. 00 och jag borde sova eftersom jag ska ha folk i Våningen kl 08.00 imorgon bitti och sen ha evenemang ända till sent på kvällen...

Händerna åkte fram 3/9

2009-09-07T12:43:00.001+02:00

Då:

Han bad mig snurra runt så han kunde beskåda mig från alla vinklar och det enda jag kunde tänka var ”snälla låt mig få åka hem, jag ska aldrig sjunga mer och jag älskar mitt jobb på resebyrån”.

Hans kommentar var att jag var lite för rund om baken, men det var inte heller några problem för det kunde han hypnotisera bort!!!

Jag bad att få låna toaletten och då insåg jag att vi var ensamma kvar på kontoret.

Hur skulle jag ta mig ur detta?

Jag visste inte ens var jag var, han skulle stå för boende och resan hem. Tanken på att smita och ringa hem till mina föräldrar och be dem boka rum och resan hem slog mig, men det kändes så förnedrande att behöva erkänna att denna otroliga chans som jag fått och som alla var så glada för hemma, egentligen var som ett stort skämt. Men varför just jag? Varför i hela friden ringde han upp mig? Hade han hört mig sjunga eller…

Jag gick in på hans kontor igen med tunga steg.

Då började nästa process!

Hur gärna ville jag bli sångerska? Vad var jag villig att offra? Hur viktig var min kille för mig? Kunde jag tänka mig att vara ”extra trevlig” mot vissa killar? Det skulle inte vara några äckliga gubbar försäkrade han mig utan unga snygga skivbolagsmänniskor?

När han skrämt upp mig tillräckligt hoppade han över till allt det roliga. Sa att jag skulle bli en stor stjärna, att jag hade alla kvalitéer som behövdes för att slå igenom stort , berättade vilka TV-program jag snart skulle medverka i, vilka tidningar jag skulle pryda omslagen på osv.

När jag försiktigt försökte påpeka att han inte ens hört mig sjunga ännu, så viftade han bort det med att han redan visste.

För er som suckar att jag var en idiot som inte bara stack i detta läge vill jag bara påminna om att jag var 21 år, satt mittemot en känd skivbolagsdirektör som var i alla tidningar tillsammans med Lisa Nilsson och Tommy Körberg med flera, inlåst på ett kontor mitt i Stockholm sent på kvällen utan pengar till boende och resa och med ett hopp om att det som bara några timmar tidigare fortfarande var som en dröm som nu blivit till en mardröm, skulle återgå till en dröm igen bara jag fick sjunga nån gång. Då skulle detta missförstånd snart vara över.

Jag hittade en hel hög med bilder från denna tid som jag gärna bjuder på:)))

Precis i detta läge sa han att det var dags för mig att gå in i studion och sjunga.

Äntligen tänkte jag. Nu har jag chansen och tog i för Kung och fosterland. Jag sjöng för mitt liv kändes det som.

Och gissa om jag drog en lättnadens suck när han sa de förlösande orden:

”Snälla vän, du sjunger ju helt fantastiskt! Glöm allt jag har sagt ikväll för du är redan en riktig stjärna! Du kommer att gå hur långt som helst utan att behöva göra du vet vad….

Jag gick som på små moln tillbaka till kontoret igen. Jag skulle slippa allt ”det där”, för jag var ju en riktig sångerska och nu skulle han få höra mina låtar och jag skulle få sjunga i en riktig studio med proffs.

Lyckan blev inte långvarig för nu gick han in i nästa fas.

Jo visst var jag fantastisk, hade allt som behövdes (ja förutom tänderna, naglarna och rumpan då), men…

Det var ju det här med pojkvännen…

Jag skulle ju resa till en massa olika länder och träffa en massa snygga killar och branschfolk. Jag skulle behöva göra en massa uppoffringar ändå om jag förstod vad han menade…

Det var nu händerna åkte fram!

Nu:

Ja, nu ska jag använda mina händer till att plocka fram alla scenkläder inför kvällens show med Stars 4U. Vi ska köra Abba-showen för ett företag ikväll på Våningen och det är lika kul varje gång. Den showen satte jag ihop till julshowerna 2007 och vi har fortfarande väldigt mycket förfrågningar. Det är en sån kick varje gång när man får uppleva glädjen från publiken och det behöver jag verkligen nu! Jag känner mig som en urlakad trasa och är så trött att jag sluddrar när jag pratar. Men jag vet ju att jag kommer att få lika mycket energi ikväll när vi showar som vi kommer att ge. Och det är så kul att jobba med Mats Ejesjö, Björn Hagberg, Patrik Norman, Tomas Cox och Susanne Bertlin som också är med i kväll i showen! Såååå duktiga och roliga!

Evenemangen igår gick jättebra och kunden kommer tillbaka igen inom kort för ytterligare ett evenemang. Det känns verkligen att Våningen har hamnat i folks medvetande nu så att det är naturligt att de ringer oss när de vill ha en lokal eller vill att vi ska ordna ett helt evenemang. När jag drog igång Våningen sa insatta i branschen att det kommer att ta 3 år innan detta sätter sig hos folk. Det tar tid för ett helt nytt koncept att landa, och nu i november är det precis tre år sen jag startade. Det betyder att jag i nästan 1000 nätter har vaknat gallskrikande och med rusande hjärta! Men om det ska jag berätta en annan gång.

Ha en skön dag i underbara solen!

"Extra trevlig" 4/9

2009-09-07T12:41:00.002+02:00

Då:

Beroende på vad jag valde så skulle jag slå på olika händer.

Ville jag bli sångerska? Slå på ja eller nej-handen!

Var jag beredd att kämpa hårt för att lyckas? Ja eller nej-handen!

Sen följde en massa frågor där jag fick slå på olika händer beroende på vad jag svarade, innan han gled in på den obehagliga delen igen.

Förstod jag vad som krävdes?

Kunde jag tänka mig att vara ”extra trevlig” mot vissa killar mm mm.

Jag ville inte förstå vad han sa, vi som hade det så ”trevligt” för en stund sedan när vi hade kommit fram till att jag inte behövde oroa mig för såna här frågor eftersom jag var en så fantastisk sångerska.

Nu hade han grillat mig i flera timmar och jag hade kastats mellan hopp och förtvivlan hela dagen och kvällen och nu började det närma sig natt.

Han såg nog på mig att jag var redo att ge upp min dröm så då gick vi in i nästa fas….

Han sa att han hade en stor grej på gång som skulle kunna passa mig där jag inte behövde göra du vet vad. Mitt hjärta klappade igen och hoppet tändes!

Han ringde upp en kille och pratade engelska med honom.

”I´ve found her”, skrek han plötsligt till killen i telefon.

She´s absolutely fantastic and sings like a star.

Jag satt och gapade och undrade såklart vad detta handlade om?

Han började prata om att han skulle faxa bilder så att de hade dem innan mötet dan efter. Han förklarade för killen att jag var hur snygg som helst och skulle passa perfekt för rollen.

När han lagt på luren så berättade han att de sökte en sångerska till en ny Coca-Cola-reklam. Hon skulle komma ridande på en häst i vattenbrynet i Västindien i en baddräkt, sjungandes en cocacolalåt!

Rollen var min!

Men, han behövde en bild på mig i baddräkt. Nu mitt i natten eftersom de skulle ha det där viktiga mötet i London morgonen därpå där de skulle ta beslut om vilken tjej det blev! Han började prata om att åka till Uppsala där han bodde för att låna en baddräkt av sin fru som var ungefär i min storlek.

Jag kände hur illamåendet kom tillbaka igen, och min hjärna arbetade för högtryck hur jag skulle komma ur den här situationen. Jag tänkte på inga villkor krypa in i en baddräkt mitt i natten och bli fotad av den här snubben. Tyckte att allt var väldigt märkligt om Coca-Cola jobbade på det sättet!

Han ringde upp killen igen och surrade en massa, bland annat pratade de om hur lång jag var! Eftersom jag bara var 163 cm så kom man fram till att man skulle filma underifrån för att jag skulle se längre ut!

Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad som hände sedan bara att jag slapp undan baddräktsbilden på nåt sätt. Det bara försvann i en massa annat surr och ingen var gladare än jag. Trots att jag missade reklamfilmsinspelningen i Västindien. På häst och allt!

Nu hade jag varit med om så många turer på en kväll att jag kände mig svimfärdig. Jag ville bara hem.

Jag har dock undrat en del vem som var hans kumpan, dvs vem var det han pratade med där på natten?

Han skjutsade mig till ett hotell där han följde med mig in.

Nu:

Det gick jättebra med Stars 4 U på Våningen igår kväll och gästerna var nöjda och glada! Då är ju jag nöjd och glad också och det är ju det som gör det här jobbet så underbart! Jag får göra det jag tycker är roligast i världen, nämligen sjunga och arrangera tillställningar vilket i sin tur gör så att andra blir nöjda och glada. Kan det bli bättre!

Jag är ledig hela denna helg! Har inte hänt på flera månader så det känns nästan konstigt. Vi ska till några goda vänner och äta middag ikväll och bara ha det lugnt och skönt. Jag älskar när det regnar för nu kan man tända hur mycket ljus som helst och mysa i mörkret!

Ha det bra du med!

Artisteri var kanske inte min grej ändå! 5/9

2009-09-07T12:40:00.001+02:00

Då:

Han följde med till receptionen och betalade rummet. Jag var livrädd att han skulle be om att få följa med upp på rummet. Det var väl bara det som skulle fattas denna intressanta afton! Men tack och lov så sa han bara god natt och sa att han skulle höra av sig nästa dag så vi fick bestämma hur vi skulle gå vidare med min karriär.

Jag var totalt förvirrad och visste inte längre vad som var sagt! Skulle jag bara få sjunga eller måste jag göra allt det andra ändå?! Jag visste faktiskt inte.

Jag kastade mig på telefonen och ringde först hem till Hansi, sen mamma o pappa. Jag ville ju inte oroa dem med vad jag gått igenom denna kväll. Jag visste ju faktiskt inte vad som väntade heller. Tänk om allt skulle bli fantastiskt och allt detta varit en prövning för att se var jag stod.

Jag ljög väl inte direkt men utelämnade en massa fakta för att uttrycka det milt!

När jag lagt på ringde det i telefonen och det var han!

Han var stolt att jag pratat så länge i telefonen med mina nära då han förstod att jag pratat om honom, som han sa!

Sen berättade han vilken fantastisk man han var som inte hade bett om att få följa med mig upp på rummet, vilket han hade kunnat göra om han hade varit den typen!

Han underströk återigen att de jag ev kunde tänkas måsta vara extra trevlig mot inte var han och inte nån annan gubbe heller. Det kunde snarare vara unga snygga killar sa han återigen!

Jag sov inte mycket den natten och mina berömda ”det här känns inte bra i magen-vibbar” gjorde sig påminda. Jag åkte hem nästa dag och tyckte Sundsvall var underbart. Spiesresor var underbart. Hansi var underbar!

Det där med artisteri var kanske inte min grej ändå.

Efter ett tag ringde han igen och ville att jag skulle komma till Stockholm. Lena PH hade ju också varit med i melodifestivalen med ”Om igen”. Hon ville inte göra utlandskarriär, så de tyckte att jag skulle passa istället med en engelsk version på hennes låt.

Jag flög återigen till Stockholm och han hämtade mig på Arlanda. Denna gång hade jag fått order om att ta med en resväska med en massa kläder eftersom jag skulle fotas i samband med inspelningen.

Vi satte oss i bilen för att åka in till studion i Stockholm, men helt plötsligt svängde han av vägen och styrde kosan mot Göteborg istället!!!

Han sa att han bokat en bättre studio i Göteborg med kanonproducenter!

Ja vad skulle jag säga!

Jag satt ju liksom där jag satt och började ana oråd igen. Nu skulle jag tvingas sitta i flera timmar med denna man i en bil. Han pratade och pratade och berättade om sig själv. Han hade varit med i kriget och blivit torterad och injicerad med giftsprutor som gjort att han tappat vissa ”förmågor” helt. Jag skruvade på mig och ville bara sjunka genom bilsätet.

Detta samtal var inte bekvämt!

Efter en massa utläggningar så kom han fram till att han hade speciella känslor för mig som gjorde att han kände hopp igen. Jag behövde inte oroa mig för han ville inte ha sex med mig, det var inte på det sättet. Men hans terapeupt hade sagt till honom att han skulle fråga mig om jag kunde tänka mig att bara ligga bredvid honom med kläderna på som ett led i behandlingen så att han fick möjlighet att känna efter hur det kändes.

Vad skulle jag säga?

Jag var ganska utsatt där jag satt i bilen på väg till Göteborg för att spela in en Lena PH låt som skulle lanseras i England. Kunde jag tänka mig att gå med på denna av terapeupten föreslagna åtgärd? Att ligga bredvid honom, fullt påklädd, för att han skulle känna efter?

Jag vet inte vad jag svarade.

Jag mumlade förmodligen nånting osammanhängande att vi fick se sen, men först skulle jag koncentrera mig på inspelningen.

När vi började närma oss Göteborg ringde hans telefon, där nån sa att studion var dubbelbokad. Det var ingen mening att vi kom dit idag utan vi skulle komma dan därpå istället!!!

Jag ville bara gallskrika där jag satt i den dyra bilen och ”det här känns inte bra i magen-vibbarna” dök upp igen.

Nu:

Jag borde vara dödstrött, men känner mig faktiskt ganska pigg idag. Trots att vi kom hem vid fem-tiden imorse! Vi träffade några goda vänner igår (imorse!) och pratade och pratade och pratade och innan vi visste ordet av var klockan halv fem! Men det är inte alltid sömn som gör en pigg eller hur? Ibland kan låååånga samtal vara den bästa energigivaren. Idag har jag bara skrotat omkring i en jogging och städat lite, druckit kaffe med mamma, tjatat lite moderligt på grabbarna att de borde bädda sängen osv. Nu ska vi ladda om och gå på 40-årskalas snart. Just nu skulle jag kunna tänka mig att krypa ner i soffan med en påse godis istället, men jag vet ju att det blir trevligt att träffa folk bara man kommer dit.

Jag är dock lite sur på mig själv att jag inte orkade åka ner på stan idag! Vet att På stan citybolaget anordnat "Stenstadsdagarna" med en massa trevligheter i city och jag vet vilket jobb de har lagt ner på det. Vet själv hur det känns när man sliter ihjäl sig för att ordna trevliga aktiviteter för andra och hur ledsen man känner sig om det kommer lite eller inga människor. Jag hoppas, och tror, att en massa andra har slutit upp och att det bara var jag som var för slö!

Men jag har inte bara slöat idag utan jobbat lite också. Vi ska ha en kväll som vi kallar "Charterresan" i Våningen torsdagen den 24 september och den måste planeras. Incheckning mellan 18.30-19.00, sen händer det en massa trevliga saker med god mat och underhållning under kvällen. Har du inget för dig tycker jag att du ska dra ihop dina vänner eller kollegor och komma ett gäng. Det kostar 395:- per person och då ingår en trerättersmiddag, underhållning och dans.

Ha en skön lördag

Skämdes 6/9

2009-09-07T12:39:00.002+02:00

Då:

Han åkte till Sheraton om jag minns rätt och bokade en svit till oss. Han var väldigt otrevlig mot personalen och kastade bilnycklarna till dem för att de skulle parkera hans bil. Han passade också på att skrika hur mycket den kostade och att det var bäst för dom att vara jävligt försiktig!

Jag skämdes och ville inte att nån skulle se att jag var där med honom.

Vi åkte upp till sviten och bara det gjorde att jag ville spy! Varför bo i svit, med Silly Plutt? Jag skulle hellre bo på vandrarhem bara jag fick vara ifred!

Han berättade stolt att det var denna svit som, om jag inte minns fel för detta var ju trots allt många år sedan , Tommy Körberg och Py Bäckman (som skrev låten Stad i ljus) bott i under melodifestivalen. Om jag säger så här, jag kunde inte ha brytt mig mindre om det så varit Madonna. Jag var så frustrerad över att inte ha fått åka till studion för att sjunga. Nu satt jag här i en svit i Göteborg med en gubbe med ”vissa ” problem!

Till råga på allt med en stor resväska med snygga kläder!

Mycket riktigt så tog det inte så lång tid innan han berättade att han även var fotograf och att det var lika bra att vi tog bilderna nu när vi ändå inte hade nåt att göra!

Jag önskar att jag hade vågat säga ifrån, att jag inte ville bli fotograferad av honom i sviten just då och jag kan inte förklara varför jag inte bara sa stopp. Jag tror att det beror på att jag kände mig så utsatt, på bortaplan, ensam. På nåt naivt sätt trodde jag att jag skulle fixa detta på mitt sätt och att slippa alla obehagligheter bara tiden gick lite.

Jag skämdes också för att jag minsann trott att jag skulle ”bli nåt” genom att bara vara duktig. Dessutom så kände jag press på mig att komma hem med nåt slags resultat då även lokalpress skrivit en hel del om att det började hända saker för mig och att det ryktades om skivkontrakt osv.

När han sa att jag skulle börja ta på mig några av kläderna för att fotas så gjorde jag som han sa. Självklart förstod jag att fotograferingar och dylikt hör till branschen, men det kändes ju inte seriöst att bli fotad av skivbolagsdirektören him self på ett hotellrum, låt vara att det var en stor svit, sent på kvällen. Så varför sa jag inte bara Nej! Varför slog jag inte på Nej-handen? Vad var jag rädd för?

Att han skulle döda mig, vilket han sa titt som tätt för det var så han pratade (men jag tror inte att det låg nåt allvar bakom det uttrycket), att jag inte skulle få sjunga, att det skulle bli pinsamt att komma hem igen utan att ha sjungit in nåt. Då skulle alla hemma säga ”ha, vad trodde hon egentligen, att hon skulle bli nån jävla stjärna eller”. Jag vet inte, men jag vet att jag tog på mig olika kläder och att han fotade (tror jag, vet ju faktiskt inte ens om det var nån film i kameran), att vi var i ett av sovrummen och att han till slut kom till den där obehagliga delen igen där han började prata om terapeupten!

Obs! Bilderna har inte tagits av Silly Plutt!

Återigen hade han en lång utläggning om tortyren han utsatts för och att han sen han träffat mig känt nånting helt annat. T.o.m hans fru var involverad på nåt sätt och att ett led i hans tillfrisknande nu var att få ligga bredvid mig i sängen med kläderna på.

Nu:

Vi hade kul på festen igår och träffade en del av våra "gamla" kompisar som vi inte umgåtts med på många år, men också en del nya som vi aldrig träffat förut. Vi åt och drack gott och avslutade kvällen som på den gamla goda tiden med dans i vardagsrummet:)

Nu ikväll ska jag jobba lite och välja ut låtar till årets julshow + fundera ut vilket stuk varje låt ska ha. Det börjar bli hög tid för vi ska träffas för vårt första rep nästa vecka. Jag längtar efter tjejerna som ska vara med i årets show för vi har så himla kul tillsammans när vi spelar. Det är Lilian Bokestig, Helena Forsberg, Karina Nilsson och jag som ska stå för den kvinnliga fägringen (skämt åsido, för vi ska nturligtvis både sjunga och spela). Vi har dock bjudit in vår egen riddare, vår egen Ladies Knight, nämligen sångaren Chris Lindh som ska förgylla kvällarna för/med oss i december. Chris bor ju i Stockholm så det blir lite pysslande med rep, men det ska nog gå.

Chris är inte bara en grym sångare utan också väldigt rolig att jobba med. Du kanske undrar var du sett honom förut? Dels har han varit i Våningen ett par gånger , men förutom det så har han varit med i Så ska det låta och Julgalan bland annat.

Här är hela gänget som med en sättning på gitarr, bas, dragspel, piano och sång ska framföra en hel del 70-tals musik på Våningen i december. Jag tror jag kan lova att det kommer att bli annorlunda!, och bra!

Fortsättning följer imorgon.

ha det gott