onsdag 7 oktober 2009

Fick en chock! 7/10


Fen som trollade fram namnet 1891 och som sekunderna efter detta handlöst kastade sig ut från balkongen, endast fastankrad med ett rep runt midjan!


Så här såg det ut när 1891 invigdes. Alla prickarna ni ser är ca 20 000 människor som stod på torget och såg hela invignings-showen som jag producerat. Minuterna efter vällde de in i gallerian för att höra fler artister, se modevisning mm mm.


Då:
Sommaren 2000 fick jag ett väldigt roligt och spännande uppdrag! 
Det var den gamla Forumgallerian som hade totalrenoverats och skulle invigas med pompa och ståt! 
Tomas som egentligen hade fått i uppdrag att hålla i detta hade samtidigt en annan stor produktion på gång, vilket gjorde att han förstod att han behövde kalla in nån annan. Valet föll på mig av nån anledning, för vi hade aldrig träffats tidigare. Han bjöd mig på lunch och frågade om jag var intresserad!   
Alla som känner mig vet att det inte finns nåt som jag inte är intresserad av!  Ge mig ett uppdrag och jag skall kämpa mig gul och blå för att inte bara lyckas, det ska bli bäst! På tal om bekräftelsebehov!  
Detta var ett uppdrag som bestod i att hitta på hur mycket spektakulärt som helst och det fick kosta pengar! Min fantasi började jobba och jag hittade på den ena galna idén efter den andra.

Jag , som nu var projektledare, hittade på och Tomas som från början hade haft uppdraget och som hade alla kontakter med kända artister osv bokade på min begäran för glatta livet!   Det här var ju mitt första möte med fastighetsbranschen, men inte det sista skulle det visa sig senare.  Jag fick bra kontakt med framför allt en av dem som tycktes lyssna på vad jag sa och som respekterade mina åsikter, ”trots” att jag var tjej! 

En dag mitt i sommaren skulle jag ha ett möte med honom för att meddela hur långt jag kommit i planeringen, bokningen med artister osv och jag stövlade in med sommarklänning, sandaler och flätor. När jag kom in på deras stora, fina kontor sa tjejen i receptionen att jag skulle sätta mig ner och vänta tills det blev min tur att presentera min del. Jag tänkte väl inte så mycket på det utan satte mig ner. 
Jag blev dock snabbt varse att jag egentligen skulle informera hela kontoret inkl, reklambyrån, byggbolaget, alla underentreprenörer osv om mina planer. Jag såg hur reklambolaget plockade ihop alla sina fina stora skyltar som visade än det ena än det andra och det knöt sig lite i magen vill jag lova! Jag hade ju inget material med mig mer än min hjärna så det var bara att ställa sig inför denna stora skara, en massa karlar och en tjej, och börja berätta. En efter en tappade de hakan och såg väldigt misstänksamma ut. Till slut kastade en av dem pennan i bordet och halvskrek ”hur i helvete tror du att det här ska kunna fungera?”. Det blev alldeles tyst i lokalen och alla tittade på mig för att se hur jag skulle reagera.
På nåt sätt blev jag alldeles lugn och koncentrerade mig på kvinnan i skaran för hon log i alla fall mot mig och nickade uppmuntrande. Men med tanke på min klädsel, den faktiskt helt galna presentationen där jag bland annat försökte beskriva hur eld skulle flyga över hela torget och explodera på balkongen, där en fe trollades fram som i sin tur trollade fram det nya namnet på gallerian, så får man väl förstå dessa fastighetsmän som inte trodde sina öron! 

Till min fördel ska jag säga att jag vuxit upp med en pappa i byggbranchen så jag var ganska van vid deras jargong, deras mer praktiska tänkande och misstänksamhet mot nya, konstiga idéer. Jag var van vid att ruska av mig och bara gå vidare när det gäller den här typen av frågor! Och på nåt sätt så måste jag ju ha ingett ett visst förtroende, annars skulle de ju ha sparkat mig på stående fot.
Det var otroligt mycket att göra denna sommar och många olika delar att tänka på. Dels hela invigningsceremonin ute på fasaden, men sen hade jag ju planerat modevisning, tävlingar, en massa artistframträdanden mm inne i 1891 direkt efter. Sedan skulle jag ha fullt med aktiviteter, artister mm i ytterligare tre dagar.
The D-day närmade sig och det var helt hysteriskt de sista dagarna. Byggarbetarna slet som djur för att få allt klart och jag minns att det både hamrades, målades och kaklades bara halvtimmen innan invigningen skulle börja… 

Jag som är van vid rep och genrep var så nervös att jag höll på att kräkas timmarna innan eftersom det såklart inte gick att repa detta, det måste helt enkelt sitta direkt!    Jag försökte gå igenom alla punkter på min lista men jag skakade så mycket att jag inte kunde läsa vad som stod!
Nåväl klockan närmade sig 21.00 denna torsdagkväll då allt skulle börja. Strax före slog det mig vad jag hade ställt till med och vad som skulle kunna hända! 
Det stod minst 20000 människor på torget, jag hade artister på flera olika balkonger som skulle ut och in utan stopp. Ellinor Persson och Pontus Gårdinger var konferencierer och när namnet skulle trollas fram så var min tanke att Ellinor skulle säga nåt så att hela publiken vände sig om mot Stadshuset som ligger mitt emot gallerian, samtidigt skulle fen, som var en trapetskonstnär, kliva ut och sätta sig på balkongräcket med sitt trollspö. Sen skulle häxpipan börja brinna från stadshuset över hela torget för att slutligen explodera med en massa konfetti på balkongen där fen så hoppade rakt ut i luften (förankrad i ett rep runt midjan) så att man fick känslan av att hon flugit över hela torget. 
Då slog det mig, tänk om inte häxpipan skulle fungera, vad händer då? Då spricker ju allting och jag får flytta från stan!!! 

När det var 15 sekunder kvar till vi skulle börja säger plötsligt teknikern nere på torget i min walkie talkie att de glömt att testa mikrofonerna. Han bad mig att fort prata i en och en av den bukett mickar som jag hade i min hand så att de visste vilken artist som skulle ha vilken mick. Jag hyperventilerade och pratade snabbt  i 8 olika mickar en efter en och delade samtidigt ut respektive mick till resp artist. När jag var klar hör jag 3,2,1 nu kör vi och allting började. Nu fanns det ju ingen återvändo och det var bara att be till högre makter, och teknikerna, att allt skulle fungera för jag ville verkligen bo kvar i Sundsvall! 

Allt satt som en smäck, Da Buzz sjöng på den ena balkongen, Charlotte Perelli, på den andra, Putte Wickman spelade på den tredje, Sofia Källgren sjöng, Anders Ekborg sjöng och Ellinor och Pontus ledde det hela. Hansi hade gjort en låt till 1891 där en violinist framförde en slinga på en balkong, dansare dansade på de andra balkongerna, hela Kammarkören klev ut på olika balkonger och sjöng Stad i ljus samtidigt som ett eldregn droppade från taket över hela fasaden, 1891 –loggan dansade på väggarna som ändrade färg eftersom och det var...
helt magiskt!!! 
Resten av invigningsdagarna funkade också helt perfekt utan ett enda missöde.
…men det tog flera månader för mig att hämta mig efter denna chock när jag började förstå vad jag hade gjort och vad som hade kunnat hända. Som tur är fick jag inte veta förrän långt efteråt att teknikern hade upptäckt att nån tåt till häxpipan hade gått av så han stod mitt i detta folkhav på 20000 personer och lödde ihop den sekunderna innan den skulle starta!

Nu:
Ja ibland är det bra att man inte vet...
Men en sak som jag i alla fall vet är att jag har varit dålig på att skriva nu ett tag. Det har helt enkelt varit lite för mycket annat som kommit emellan, och gästerna går självklart först.
Stars 4 U har dock repat några gånger och kommit en bit på väg vad det gäller julshowen. SÅ KUL:)
Sen har jag tagit mig i kragen och besökt en sjukgymnast. Av honom har jag fått ett träningsprogram som ska stärka många delar av kroppen. Även psyket! Nyttigt, nyttigt!
Ikväll har jag varit på en föreläsning med en rolig kvinna där jag insåg att jag var en lagom mix av gul och grön!!! 
Nej nu ska jag gå och plocka fram kläderna till ABBA-showen som vi ska köra på fredag. På lördag byter vi taktik, låtar och kläder för då handlar det om James Bond för hela slanten.  Kul igen:).
Jag vet att jag är lyckligt lottad på så många sätt, men jag har baske mig slitit väldigt hårt för att kunna livnära mig på det roligaste jag vet. Väldigt hårt!

För nåt år sedan var det en gäst i Våningen som när han pratade med mig tog en titt på mina händer och han sa att han kunde se en människas ålder genom att bara titta på händerna. Hur gammal är jag då? frågade jag, som hade förväntat mig att han skulle säga kring 35 år, då jag alltid fått höra att jag ser så barnslig ut. "Jag ska tippa på att du är närmare 50 år svarade han och jag tappade hakan fullständigt! 
Verkligen inte svarade jag något förnärmad och han tittade närmare på mina händer igen. " Men då måste du jobba som grovarbetare" sa han då. 
Jag är sångerska svarade jag och gick därifrån med svansen mellan benen. Men sen började jag skratta för mig själv. Jo nog fasen är jag grovarbetare alltid, men om det ska jag berätta en annan gång.

1 kommentar:

  1. Alltid lika skoj att läsa bloggen, bra att det går bra med showrepen, ser fram emot resultatet:)
    Jobbar arslet här nere i Eksjö just nu och ser fram emot att få jobba arslet av mig på Våningen om cirkus en å en halv månad!
    Kram

    SvaraRadera