Bestiga berg! 27/9

Häng med från 1/9 för att förstå när jag skriver om musikbranschen i allmänhet och hur den "drabbat" mig i synnerhet!

Nu:

Nu har det varit några intensiva dagar igen med både jobb och nöje (det brukar det ju å andra sidan alltid vara för mig, men denna gång stod jag inte för underhållningen själv:). 

Vi hade Nattclub från 18 år i Våningen i fredags och jag trodde att jag hade personal så det skulle räcka, men...

När alla härliga 18-plussare rasade in i Våningen blev det trångt i baren och jag fick hoppa in för att hjälpa till. Hoppades att så många som möjligt skulle beställa öl, vin , cider eller läsk, men nej, drinkar skulle det vara!

Gissa om det är stressande att behöva läsa ingredienser på listor och stå som ett fån för att söka rätt spritsorter på hyllorna, när 100 människor står och skriker att det är deras tur nu

Jag ska aldrig klaga i en bar mer om jag får vänta!!!

Det är ju helt omöjligt (i alla fall för en ovan) att hålla reda på vems tur det är i kön. Man kanske skulle införa kölappar, så kan man stå och dansa tills det blir ens tur och slippa stå och trängas och bli irriterad.

Faktiskt ingen dum idé om jag får säga det själv! en snygg neonskylt kanske...

Tänk om man kunde införa "praktiseringsdagar" på alla jobb. Vilken förståelse man skulle få för varandra då och man skulle säkert gnälla lite mindre.

Hursom helst så blir jag alltid varnad varenda gång jag ska ett evenemang för det "yngre" gardet av andra som säger att de kommer att förstöra och grisa ner. 

Men det är så fel!

Jag tror att en fin omgivning gör att man blir försiktig och det blev , återigen, en supertrevlig kväll med bra musik och härliga och glada ungdomar.

Men sent blev det förstås och jag slog inte igen mina ljusblå förrän vid 6-tiden på morgonen! Klockan 7.30 ringde väckaren då jag skulle åka till Stockholm med mamma och mina två systrar. En anings trött om jag ska vara ärlig, men jag sov lite i bilen och sen var man igång igen.

Vi var på Hamburger Börs och åt och drack gott och sen blev det show! Prima Donnor intog scenen. Ni vet Sussie Eriksson, Charlotte Strandberg och Gunilla Backman som var med i Mamma Mia. Det var längesen jag skrattade så mycket! Kan verkligen rekommenderas!

Då:

Denna text skrev jag när min hjärna hade arbetat febrilt med att komma fram till vad jag ville göra med mitt liv. Det är minst 10 år sedan och jag känner fortfarande att jag kan stå för vartenda ord i låten. 

JAG LEVER IDAG!

Lyssna på Lever idag HÄR

Lever idag, text och musik Susanne Fellbrink

Timmar som aldrig tar slut

och när varje sekund blir en minut

Dagar som aldrig vill gå

och när veckorna blivit till år

 

Trygghet är bra för en del

när den gör dig tillfreds kan du känna dig hel

Men en känsla av meningslös tid

det vill jag aldrig vänja mig vid

 

För jag lever idag och jag känner mig fri

nån som går på rutin vill jag aldrig bli

för jag lever idag och jag gör vad jag kan

om jag ger allt jag har kan drömmen bli sann

 

Att våga ta egna beslut

och inte följa ett mönster kan leda dig ut

Och även om jag inte når fram

känns det bra att jag gjort vad jag kan

 

Även om jag fått varnande ord

Från de som vill mig väl

Ska jag pröva att bestiga berg

men också vårda ömt min själ

Jag kan verkligen säga att jag har bestigit berg under dessa 10 år, men kanske inte vårdat ömt min själ! Tror det är dags att ta itu med den biten nu.

Ha en ny skön vecka!

Förtvivlad familj! 22/9

Då:

När barnen var 3 och 6 år så började Hansi läsa musik i Övik (ivrigt påhejad av mig!) och bodde borta under veckorna, vilket gjorde att det blev svårt för mig att ha kvar mitt jobb som nattredigerare. Jag ville ju inte lämna bort killarna på nätterna så jag började leta kreativa dagjobb istället utan större lycka.

I samma veva skulle ST utöka med en barnbilaga. De tyckte att jag skulle passa bra som redaktör för den tidningen med tanke på att jag just gett ut en egen barnbok med egna barnsånger, Dagisboken och Dagisbandet. Lyssna på några av dessa barnlåtar HÄR. Mina år som korrekturläsare och redigerare var ju såklart också en merit. Det skulle dessutom vara ett dagjobb och jag blev överlycklig!

Men, det drog ut på tiden i flera månader utan att jag kunde få några besked om när och hur så till slut, efter en kortare period i receptionen, så valde jag att ta tjänstledigt i väntan på att det skulle bli klart med barntidningen.

 

Under denna oroliga period när jag kände att jag satt i en rävsax med Hansi på bortaplan, två barn som jag inte ville lämna bort på nätterna, och tjänstledig utan lön så blev tankarna starkare och starkare på att jag skulle starta eget istället!

 

Jag kommer ihåg ångesten och alla funderingar dygnet runt! Skulle jag våga? Skulle jag söka ett halvtidsjobb på dagarna och skriva låtar och sjunga några kvällar i veckan för att få det att gå ihop ekonomiskt, men ändå kunna ta hand om pojkarna?

Eller skulle jag bli tvungen att skaffa ”nattis” till pojkarna och fortsätta mitt redigerarjobb på kvällarna. Nej, den tanken var helt outhärdlig för min del!

 

Men skulle jag våga säga upp en fast tjänst och bara kasta mig ut i ovissheten med en man som levde på bortaplan och på studielån?

Eftersom jag varit tjänstledig utan lön ett par månader började mina sparpengar sina och jag var tvungen att ta ett beslut!

 

Jag undersökte möjligheterna att få ett starta eget-bidrag, men fick avslag eftersom jag redan hade ett jobb.

Men jag gav mig inte så lätt och lyckades till slut övertyga ansvarig att om jag fick starta eget bidrag så kunde ju nån annan som var arbetslös få mitt jobb. Vips så skulle ju två personer ha arbete istället för en, eller hur?

 

Eftersom det tyvärr aldrig blev nåt av barnbilagan på ST och jag till slut, believe it or not, fick starta eget bidrag tog jag det stora beslutet att säga upp mig!

 

Till min familjs förtvivlan, för så gör man ju inte. Hur i hela friden trodde jag att jag skulle kunna livnära mig på musik,  i Sundsvall?

 

Nu:

Jag har funderat en del på hur jag vågade. Hansi var ju fortfarande borta, barnen var ganska små och jag hade ju ingen erfarenhet av företag. Dessutom var det ju inte nån lätt bransch jag skulle ge mig in i. En mansdominerad bransch var det också.

Men min hjärna funkar inte så att jag förutsätter problem, de tar jag om/när de kommer, vilket har gjort att jag gladeligen kastar mig in i nya och galna projekt hela tiden, med varierande resultat!

Idag med facit på hand så är jag ju glad att jag trotsade alla goda råd. Det har ju gått 10 år sen jag startade Stars 4 U och mitt företag, jag bor fortfarande i Sundsvall och livnär mig fortfarande på att producera shower och på min sång. Sen har jag ju under åren utvecklat mitt företagande!

Men tro inte att det har varit lätt, för det har det baske mig inte varit, men om det ska jag berätta mer en annan dag!

Lyssna HÄR på min Chilloutversion av "Du är min man".

Helene Sjöholms kläder! 21/9

Då:

Nåväl, jag skippade tanken på en musikkarriär, igen, tröttnade på resebyrån och skaffade ett annat  ”riktigt” jobb som redigerare på "Stadens Tidning". Jag trivdes väldigt bra för jag fick ju vara kreativ och välja bilder, skriva rubriker, redigera text och bestämma hur sidorna skulle se ut. 

Under den tiden så fick vi två barn Hansi och jag och detta upptog såklart flera underbara år av mitt liv där jag älskade att "bara"  vara mamma. Men självklart kunde jag inte låta bli att sjunga och skriva musik, och efter ett tag fick jag fler och fler uppdrag att förgylla fester och olika tillställningar med min sång på fritiden och jag började längta, igen! Jag tror att alla som håller på med musik kan instämma i att man ibland inte väljer själv, utan musiken väljer dig helt enkelt!

 

Jag var gravid när Björn och Benny var ute och letade efter en sångerska till en musikal de skulle sätta upp, men var ändå på audition och fick sjunga för mina idoler. Titta på klippet från audition HÄR. Två härliga, snälla karlar som lyssnade snällt och ställde frågor som om de verkligen var intresserade och ville veta mer om mig. Vilken skillnad när man ser dagens idoljury,(även om det har blivit mycket bättre med den nuvarande juryn) och jag skulle önska att alla med musikaliska drömmar hade fått möta denna jury istället!

Hur det gick?

Rollen gick till en annan Sundsvallstjej vid namn Helene Sjöholm och resten är som man säger historia! 

Imorgon ska ni få höra min version av hennes megahit "Du är min man" som jag har gjort i en Chillout-version.

Jag kan nog ärligt säga att jag inte ofta blir avundsjuk, men en sak i livet skulle jag verkligen önska. Att få vara i Helene Sjöholms kläder bara för att få jobba med mina idoler, dessa genier som verkar vara så genuina, glädjefyllda, musikaliska gogubbar. Tänk att få tillbringa några timmar med dem vid ett piano! Sen är ju såklart Helenes röst inte fy skam heller...

Ja, ja vad är väl en bal på slottet... :)

Lite senare:

För några år sedan hamnade jag på samma flygplan som min allra största ungdomsidol, nämligen Agnetha Fältskog! Det låter säkert jättelöjligt men resan som skulle ta några timmar kändes som några minuter för mig. Bara några rader framför mig sitter Agnetha. Min Agnetha!!! Just den Agnetha vars förtjänst det är att jag bestämde mig för att bli sångerska.

Lyssna HÄR på min version av "Lay all your love on me" som är med på min Chilloutskiva som jag spelar som bakgrundsmusik i Våningen.

När vi skulle kliva av planet hade jag samlat tillräckligt med mod och jag gick fram till henne och tackade för allt och bla bla bla, för jag vet inte vad jag sa! Men hon var jättesöt, glad och trevlig:) Mina söner var så gulliga (för dem var denna kvinna såklart som vilken kvinna som helst om än en väldigt vacker sådan) och när jag skulle försöka förklara för dem vad stort detta var för mig, frågade de: Är det här ungefär som att vi skulle sitta på samma plan som Hammerfall?

Nu:

Ikväll har vi (Stars 4 U) bland annat repat Dont stop me now (Queen) och Life on mars (David Bowie). Låter hur bra som helst redan och blir väldigt annorlunda med vår sättning. (70-talsmusik på bas, gitarr, piano, dragspel och en massa stämmor). 

Det blir en annorlunda julshow i år! 

Ifjol hade vi fullsatt nästan alla kvällar på julfesterna. Ca 3000 gäster bara i december. Hoppas verkligen att det blir lika mycket folk i år och att folk och företag unnar sig och sina anställda en upplevelse innan jul även i år. Men det känns så då vi redan har en massa bokningar och det bara är september ännu! Men det är klart att det är lite nervöst, då jag i alla mina projekt satsar mina egna pengar och inte har statliga medel eller andra bidrag för att bedriva min verksamhet.

Men jag är inte bitter, inte alls:):):)

Tack för alla fina mail jag får med kommentarer om mina ord. Det värmer verkligen ska ni veta!

Jantelagen! 18/9

Igår fick jag se och hålla i ett underverk!

Lille Ilon, 7 dagar gammal och 2,5 kilo tung 

har gjort entré till detta oftast underbara livet.

Men nu till nåt helt annat!

Det pågår ju en debatt i bloggvärlden, bland annat, om Jantelagen i allmänhet och Anna Anka i synnerhet! Om Ankan orkar jag inte ens tycka nånting då det mesta redan är sagt, men jag har själv en del åsikter, betraktelser, funderingar, erfarenheter mm om just denna "Lag". Känner dock att mina ord måste få "ligga till sig" några dagar då jag inte vet om jag törs delge andra mina tankar om detta! Man vill ju inte stöta sig med nån eller reta upp nån i onödan, för vem tror jag att jag är egentligen?:)

På tal om detta så har jag haft intressanta samtal med flera av mina kollegor i musikbranschen på sistone och alla vi som är föräldrar och arbetar med underhållning har exakt samma tråkiga erfarenheter kring föräldraskap - arbete-utomståendes åsikter!

Alla har vi så klart vänner med "riktiga" jobb som inte kan förstå hur vi med "låtsasjobb" kan välja detta yrke och samtidigt ha familj och barn!

Jag har fått slängt i ansiktet av vänner att jag ska ge upp allt jag har jobbat för , för att jag "faktiskt har en familj att tänka på", eller kommentarer som "vart tog den ödmjuka lilla mamman vägen" osv.

Även om jag förstår att det har med avundsjuka att göra så känns det väldigt tråkigt att behöva försvara sitt yrkesval.

Både manliga och kvinnliga kollegor har berättat att de råkat ut för samma sak, men mest kvinnorna så klart. Kommentarerna kommer dessutom 9 gånger av tio från kvinnor!

De vill sticka knivar i ryggen genom att insinuera att vi inte träffar och tar hand om våra barn, utan bara satsar på karriären.

Oj, oj, oj om de bara ville vara med och se hur vi alla lever!

Eftersom vi oftast har lite udda arbetstider så kan vi anpassa våra jobb efter våra barns väl och ve, vilket såklart inte är lika lätt när man har fasta arbetstider.

Vi kan ofta vara hemma och lediga när barnen kommer hem från skolan, jobbar oftast när barnen sover och träffar förmodligen våra barn mycket mer än många av dem som kastar knivar!

Men det som jag tror är allra viktigast är att vi kan visa våra barn att vi jobbar med nånting som vi brinner för, nåt som vi älskar, nåt som gör att vi mår bra! Jag tror att barn mår väldigt bra av att växa upp med glada föräldrar som är tillfreds med sig själva! Under perioder när man är mindre lycklig, vilket såklart hör livet till, känner i alla fall jag att jag kan prata med våra barn om att det just nu är en jobbig period, eller en period med ovanligt mycket jobb som gör att vi inte ses lika mycket som vanligt! Barn har inte svårt att sätta sig in i olika situationer bara man tar sig tid att förklara. Dessutom är det värre att försöka låtsas som att allt är toppen om det inte är det. Sånt känner barn ändå!

Jag tycker att jag är en bra förebild och förälder när jag kommer hem från tex en konsert och sprudlar av energi och får berätta om en lyckad kväll, eller får berätta hur lycklig jag känner mig när jag har stått i studion och sjungit in nån av mina låtar eller när jag kan berätta att någon blev väldigt glad för nånting som jag har gjort för dem osv. 

Lika bra förälder känner jag mig som när jag nån gång berättar att jag är trött och less för att nånting inte känns bra, men att jag inte kan stanna hemma och tjura för det. Har man tagit på sig ett uppdrag är det ju bara att slutföra det på bästa sätt.

Livet är inte rosenrött för nån och jag tror att det är lika bra att barn får lära sig att man då och då stöter på motgångar och hinder, och att man måste hitta vägar för att ta sig förbi dessa!

Jag tror att det är väldigt viktigt att visa våra barn och ungdomar att man har ett eget ansvar för sitt liv. Trivs man inte med sitt jobb eller nånting annat får man ju göra nåt åt det, eller hur! Jag vet att det låter så lätt när man säger det, och jag vet själv hur jobbigt det kan vara innan man vet hur man ska göra och innan man törs ta steget och bryta upp eller börja om!

Lyssna på min låt  "En liten ängel" från skivan Tid och Rum HÄR som beskriver hur det kändes när jag var i valet och kvalet på hur och vad jag skulle göra för förändringar för att må bättre.

Men om hur jag gjorde ska jag berätta en annan gång.

Ha en skön helg

"Äta dig levande" 16/9

Jag vågar inte lägga ut låten av upphovsrättsliga skäl.

Men visst är detta Anders Bagge? Bandet hette Ruff ´n Ready.

Då:

Efter sista mötet med Silly Plutt kände jag att jag var ganska nöjd vad det gällde musikbranschen. Jag insåg att det var bäst att fortsätta skriva musik på hemmaplan och vänta med att ta nån ytterligare kontakt med skivbolagsvärlden innan jag visste precis vad jag ville. Men vid den här tiden började jag längta efter familj och bestämde mig för att lägga ner musiken.

Det har jag ju bestämt många gånger under årens lopp!

 

Men efter ett tag kunde jag såklart inte hålla mig utan började skriva låtar igen som jag skickade iväg till några skivbolag.

Jag fick napp på CBS som ville släppa en av mina låtar , I wonder why,  på det gamla skivmärket Cupol, vilket jag gjorde. Jag var med i några TV-program, Top Gear med Stuart Ward som programledare, (klicka HÄR om du vill se när jag var med på Top Gear ) och Listan (klicka HÄR om du vill se när jag var med på Listan som bubblare där Blossom Tainton var programledare). 

Men det tog aldrig nån fart på min karriär!

 

Jag har nog aldrig haft det som krävts helt enkelt, och då pratar jag inte musikaliskt och scenmässigt utan det är nåt med min inställning som gör att jag inte passar som ”stjärna”. Jag kommer ihåg hur skivbolagssnubben från CBS dömde ut mig för att jag ställde mig och diskade i studions kök medan jag väntade på att de skulle mixa klart. ”Du blir aldrig nån stjärna” sa han. Du är alldeles för snäll och ödmjuk!

 

Jag har faktiskt aldrig haft nån längtan efter att bli känd, men jag har alltid kämpat för att bli erkänd för att jag gör bra saker, och det är en viss skillnad. Skulle aldrig kunna njuta av framgång om jag inte kan stå för det jag har gjort till 100%.

Mina armbågar är dessutom mjuka som smör, tvärtemot vad en del tror!

 

Att jag är för snäll är för övrigt ett konstaterande om mig som person som jag har hört tusentals gånger under mitt liv.

”Du är alldeles för snäll för det här”.

Det sa modellagenturen i Paris som jag berättade om tidigare.

”Petite Suzanne, du är alldeles för snäll för detta yrke! Åk hem till Sverige och skaffa familj och ha ett underbart liv. De kommer att äta dig levande i Paris!”

Det har också alla skivbolag sagt.

Det har de flesta sagt även sen jag gav mig in i företagsvärlden, när jag startade min showbusinesskarriär, när jag blev arbetsgivare, när jag startade Våningen och även blev restaurangägare.

Ja det är väl bara min man som inte tycker att jag är för snäll… :) och alla de som mår bättre av att tro att jag är en bitch bara för att jag kämpar på på mitt eget sätt.

 

Nu:

Nu tycker jag faktiskt att det är helt underbart att få skriva folk på näsan att man kan lyckas och få göra det man vill och ändå vara snäll och omtänksam. Måhända att man får ta lite mer stryk, men jag kan i alla fall sova väldigt gott om nätterna!

 

En liten detalj som slog mig när jag tittade på Idol häromkvällen var hur alla som går vidare beter sig när de går ut från juryn. Alla hoppar, skriker, jublar och är jättestolta och nöjda, vilket för de flesta är helt naturligt och självklart.

När jag tänkte på hur jag skulle ha betett mig om det hade varit jag stod det plötsligt helt klart för mig hur jag skiljer mig från dem. Jag skulle ha smygit ut, tittat ner i backen utan att vilja ha kontakt med någon. På en fråga om jag gått vidare skulle jag förmodligen nästan bett om ursäkt och liksom förklarat att det förmodligen fattades folk och att de var tvungna att välja mig!

 

Jag blir faktiskt ledsen när jag inser hur jag har gjort i alla år!

Med risk för att låta väldigt kaxig nu så måste jag verkligen säga att jag är BÄST på att vara duktig, men SÄMST på att tala om det för nån!

Många, många gånger är det andra som får cred och uppskattning för nånting som jag egentligen har gjort, och jag känner så många som i och för sig är duktiga men som verkligen egentligen är bäst på att tala om för alla hur duktiga de är. 

 

Inte förrän nu, 43 år gammal, har jag fattat att de är smarta. Inte bara för att de ”lurar” andra att se deras storhet, men genom att de även ”lurar” sig själva, alltså sin egen hjärna, kropp och själ så utstrålar personen precis det den säger. Nämligen jag är mycket duktig på detta.

 

Naturligtvis blir det precis tvärtom i mitt fall. Genom att ständigt försöka förminska sig själv för att inte reta nån i onödan så är det ju ingen som kommer ihåg/tänker på allt man gör. Man räknas inte!

Det är inte konstigt att jag med flera har så ont i ryggen med tanke på att vi har burit en rejält överviktig Jante på våra axlar i så många år!

 

Jag kan tänka mig att många blir förvånade om de läser detta. Jag som står på scenen och ser så självsäker ut och tar emot applåder, vad gnäller jag för egentligen?

Ja för det första gnäller jag inte utan delar bara med mig av mina tankar och erfarenheter. Och om jag ska vara ärlig så tycker jag att det låter jättejobbigt om alla skulle gå omkring och berätta om hur fantastiskt bra man är. Jag gillar när man låter resultatet tala för sig själv, men vi människor är lättpåverkade!

 

Det är tex bara ett år sedan jag för första gången tvingade mig själv att stanna kvar och på riktigt ta emot applåder. Jag tvingade mig själv att räkna till tre innan jag fick kliva av scenen. Tidigare har jag gärna skyndat mig att presentera någon annan, så att fokus hamnar där istället. 

Men en klok kvinna sa nämligen till mig, "hur tror du publiken känner när inte du vill ta emot deras applåder? Dels utstrålar du att du inte var värd några applåder, dels att du inte värdesätter dem som publik!"

Jag tror jag är inne i en "djup" period just nu, men det är nog mycket beroende på att jag genom att skriva på detta sätt bearbetar en massa saker och själv ser ett mönster. Förhoppningsvis kan jag dela med mig lite klokskap eller idioti! Välj själv.

 

 

Anders Bagge och jag! 14/9

 

Nu och då:

I kväll har jag bland annat gått igenom en massa gamla videoklipp som jag samlat på mig från Listan och Top Gear bland annat. Det måste vara ungefär två år efter mötet med Silly Plutt!

Jag ser på mig själv att jag har en väldig distans och är på min vakt! Ser nästan arg ut faktiskt!

Men oj, oj, oj! 

Inte hade jag en aning om vilka storheter som var med i samma program som jag. 

Jag minns att Papa Dee gav mig nackmassage när jag skulle vara med i Listan, men inte att Tomas Ledin, Björn Skifs, Lili o Sussi, Titiyo, Edin Ådahl mfl var med i samma program! 

Åh vilka fula byxor jag hade!!! Hansi sa att det var pga dom som jag inte lyckades ta mig in på listan:):):)

Hittade också ett gammal videoband från när jag var med i Top Gear och satte verkligen kaffet i vrångstrupen när jag insåg varför sångaren i Rough ´n Ready , som var med i samma program, var så bekant. En söt liten pojke som dansade och sjöng en egen låt tillsammans med sitt band. Det måste verkligen vara Anders Bagge! Fast med hår!

Sator och Bad Habit var också med.

Imorgon ska jag lägga in flera klipp från programmen, men det tar tid att ladda upp dem! Tur att man har barn som fattar nåt!

Detta med att blogga på det sätt som jag gör är verkligen en egotripp!

Men det som är så skönt är att ingen borde kunna reta upp sig på att jag lägger ut gamla bilder, låtar och filmer på mig själv för jag har ju aldrig tvingat nån att läsa. Det är ju av helt fri vilja som man går in på min sida och läser, hoppas jag.

Även om man inte vill blogga och visa en massa andra människor vad man har gjort/gör, så kan jag verkligen rekommendera att samla ihop och sortera sitt liv på detta sätt. Om inte annat bara för sig själv. Jag har nämligen aldrig haft nån ordning på när, hur och var utan det mesta har bara gått i en rasande fart.

Skönt att stanna upp och fundera, se tillbaka, rensa och faktiskt inse en massa saker om sig själv. Både bra och dåligt.

Det kanske är lite Feng Shui över det hela där jag tror att man säger att man ska börja med att städa i källaren. Så känns det!

På tal om det så kanske det förklarar en hel del med tanke på hur det ser ut i min/våran källare (alltså den riktiga källaren, inte i min hjärna!)!

Just nu är jag bara lite less på mig själv att jag inte heller denna dag/kväll har fått nån ordning på låtarna till julshowen!!! Vi ska repa på onsdag och då är det ju bra om jag har koll så resten av gänget får veta vad vi ska göra!

Samtidigt så har jag ju gjort detta så många gånger nu att jag vet att jag fixar det på nåt sätt, oftast bäst med kniven på strupen!

Jag längtar verkligen efter att repa med sköna Helena Forsberg, Lilian Bokestig och Karina Nilsson (Chris Lindh kommer lite senare)! Förutom att de är grymma musiker/sångerskor så är de också så fina tjejer. Det är inte alla som unnar varandra framgång, men jag tror att om man är stark och trygg i sig själv så vill man andra väl. 

Gott att veta!

Jagad av en björn! 13/9

 

Då:

Jag var väldigt nyfiken och intresserad av det mesta även när jag var ung och det satt aldrig fast om jag ville nåt!

När jag var 17 år stack jag till Paris över sommaren för att jobba som Au-pair, då jag ville bättra på min franska. Jag dansade mycket på den tiden och tog olika dansklasser. En av gångerna kom det fram en tjej som jobbade på en modellagentur och frågade om jag inte ville jobba lite som modell och det lät ju såklart spännande!

Förra veckan hittade jag några av bilderna i en låda och jag måste skratta. Om jag får säga det själv så såg jag ju nästan äldre ut på de bilderna än vad jag gör idag. I alla fall stilmässigt, då de lyckades få mig att se ut som en tant, där jag bland annat skulle göra reklam för hårspolar och smink! Ska försöka att få med de bilderna nån dag, men de är tydligen för stora och jag är ju inte direkt nån hacker...

Nu:

Nu har jag inte haft tid att skriva på flera dagar som ni märkt. Dels var jag på Business award i torsdags (om det kommer jag att skriva en annan dag) och det blev sent!!! 

Sen blev det tidigt på fredag då vi hade evenemang hela dagen med konferens, då hela Våningen intogs av stavar, skelettmätning och diverse hälsoinformation. 

På kvällen var det fest med Abba-showen igen. Både jag och resten av gänget i Stars 4 U var toktrötta! Då är det så himla skönt att vi alla har sån rutin att vi lugnt kan konstatera att vi just nu är väldigt trötta, men att vi vet att vi kommer att blixtra till när det väl gäller. Det blev en superlyckad kväll med en störtskön publik som var med på noterna från första sekund!

 

Eftersom lördagen nästan var den enda lördagen i höst som vi inte har evenemang så hade jag planerat med personalen att vi skulle ha en egen kickoff i vår stuga i Ångermanland över helgen.

Men tyvärr så blev en efter en i gänget sjuk så vi som jobbade i fredagskväll bestämde oss på nattkröken för att ställa in resan till stugan och istället träffas hemma hos mig.

 

Ska erkänna att det var underbart att vakna på lördagsmorgonen och inte behöva stressa iväg nånstans. Det blev istället städning, eller rättare sagt röjning och matlagning på hemmaplan.

Vi hade väldigt mysigt och det blev sent! Igen!!!

 

Nu har jag verkligen världens mest fantastiska, pålitliga, duktiga och underbara personal! Men nog har det varit många turer innan jag har kommit fram till hur vi ska jobba i Våningen.

 

Från det ena till det andra skulle jag behöva lite drömtydning, för inatt drömde jag två konstiga drömmar! Först blev jag jagad av en björn och jag sprang som en galning! Hittade ett träd som jag tänkte klättra upp i, men först var jag tvungen att hoppa upp till en gren! När jag hängde där i grenen så orkade jag inte lyfta min egen kropp ( jag förbannade mig själv i drömmen för att jag är så otränad), men precis när björnen skulle börja äta på mina ben… så hamnade jag i en massagesäng….

 

Där låg jag i bara trosorna och fick taktil massage (i vanliga fall en fantastisk massage!), när helt plötsligt Eva, känd klädesbutiksägare och nybliven pristagare i Sundsvall, gick förbi min säng och skrek att den miljövänliga lunchtallriken var klar. Helt plötsligt passerade hur mycket folk som helst rummet där jag fick massage och så var det ett lunchcafé med ekologiskt tänkande.

 

Jag fick på mig kläderna och gick därifrån, men efter en stund blev jag så förbannad på massören att jag var tvungen att gå tillbaka. Jag kände att jag måste ifrågasätta hur hon kunde komma på den dåliga idén att servera lunch runtomkring massagesängen där jag låg halvnaken!!!

Jag sa ”detta är ju taktil massage där det är meningen att man ska slappna av och liksom flyta bort! Du förstår väl att man inte kan slappna av när det sitter en massa folk och käkar lunch runt omkring!!!

Ja vad säger man!

Jo att jag kanske behöver lite sömn så att jag imorgon kan fortsätta med julshowen, skicka en massa offerter, boka annonser, göra ett utskick och ta hand om en praktikant som ska börja hos oss imorgon.

Drömmare och "doer" ! 9/9

Jag sa ju att jag hittade en hel hög med bilder...

Då:

Ja när han ringde igen var min första reaktion att slänga luren i örat på honom!

Han sa att jag skulle ha mitt pass redo eftersom jag eventuellt skulle åka till Tyskland och vara med i en musikvideo. Dessutom ville han att jag skulle sjunga in en duett med Shakin Fredrik.

Jag tänkte att om jag överhuvudtaget skulle fundera på det så skulle jag börja med att kolla upp en massa detaljer. Jag minns att jag ringde studion och producenten själv denna gång så att det verkligen var bokat och det var därför jag åkte en gång till. Äntligen var nånting på riktigt med andra människor som medverkade. Jag stod faktiskt i studion och sjöng med ”riktiga” producenter och jag njöt i fulla drag av att äntligen sjunga utan att Plutt ens var närvarande.

Jag vet inte vad som hände med den låten för jag har aldrig hört den som färdig produktion!

Det som gladde mig allra mest just då var att Plutt hade tappat intresset för mig som medicin. I efterhand har jag ju förstått att han medicinerade friskt på alla håll och kanter med andra blondiner, men det visste jag ju inte då!

Vi diskuterade min framtida karriär. Jag hade fått lite mer skinn på näsan och sa att jag ville sjunga mina egna låtar och på mitt sätt. Dvs utan att vara ”extra trevlig” mot vissa av det manliga könet.

Eftersom han är lite trög så var jag tvungen att slå på Nej-handen till slut för att han skulle fatta!

Han sa ”gör vi på mitt sätt så är du en stjärna bara på nån månad och är på Vecko-Revyns omslag inom ett par veckor. Vill du göra på ditt sätt så kanske du lyckas även då, men du kommer förmodligen att få sitta på kammaren och skriva i 20 år innan det händer nåt spådde han.

Senare läste jag ju förstås i tidningarna om tjejerna som anmälde honom och jag såg nyligen att han lämnat in en ny resningsansökan!

 

Efter detta så tänkte jag i banorna ”före eller efter Silly Plutt”, då dessa upplevelser på ett sätt dödade mina första musikaliska drömmar. Var en musikkarriär verkligen nåt att stå efter när jag nu förstod hur det egentligen gick till i denna bransch?!

Men om man är en drömmare, men även en doer som jag, låter man ingen ta död på sina drömmar! Man hittar bara nya drömmar och andra vägar helt enkelt. 

Jag är absolut inget offer och bara tiden gått lite blev jag än mer beslutsam om att om man vill nåt så får man fixa det själv!  

Nu:

Om jag jämför hur det verkar vara i musikbranschen idag så känns det som att det har gått framåt. Utseendet verkar inte ha lika stor betydelse som det var på 80-90-talet. Det är helt underbart att se och höra alla dessa fantastiska tjejer som skriver bra musik och bestämmer själva. Sen finns det ju fortfarande en hel uppsjö med videos som mer eller mindre ser ut som porrfilmer, men man kan ju hoppas att det är artisterna själva som valt den vägen och inte blivit påtvingade den imagen!

Idag har varit en "kalas"dag! Min svärmor fyllde 80 år, min pappa 65 och min mormor 91 och Hansi fyller år på lördag när han är bortrest så vi firade honom också när vi ändå var igång. 

Det var högsommarvärme idag och det kändes väldigt konstigt och ganska oinspirerande att sitta och lyssna på julmusik. Men vi ska ha ett julset i början av showen i år och ska repa till veckan, så jag får väl gå ner i källaren och parkera mig bland julpyntet helt enkelt för att få lite stämning! 

Men nu ska jag parkera mig i sängen då mitt mål är att åtminstone en natt sova före kl 02.00. Imorgon är det Sundsvalls Business award så då blir det nog sent igen.

Natti, natti! 

Lurad! 8/9

Då:

Nu när jag försöker minnas allt som hände så blir jag så förbannad!

Tänk om detta hade varit idag! Eller, idag hade det aldrig hänt för nu hade han inte valt mig. 

Nu ser jag till att aldrig hamna i beroendeställning hos någon igen och försöker numera diktera villkoren själv. På gott och ont. 

Det kanske jag i alla fall kan tacka Silly Plutt för! 

Vad som hände den där kvällen har jag lämnat bakom mig för längesedan, då när han skulle botas med mig som medicin! Förmodligen var jag inget bra botemedel för så vitt jag minns så kvarstod hans problem!    

Jag somnade arg, besviken och lurad inlåst i min del av sviten.

  

Nästa dag så var såklart studion upptagen igen! 

Behöver jag säga mer?

  

Han skjutsade mig till Landvetter och skulle försöka ordna en plats på planet. Det var fullbokat, tror det var påsk, men på nåt sätt lyckades han bråka till sig en plats till mig. 

Han stod där och skrek att jag minsann var en sångerska som måste med planet för att jag skulle vara med i ett TV-program. 

Jag var som i en annan värld. Jag skämdes, igen, men orkade inte riktigt bry mig. Bara jag fick komma hem nån gång.   

Hur skulle jag lyckas dölja allt för dem därhemma? 

Jag kunde ju fortfarande inte berätta för nån, för hur jävla dum och lättlurad får man vara? 

Så det gällde att hålla fasaden uppe väl på hemmaplan igen. Alla undrade. Fick de se bilderna? Sjöng jag in nån låt? När skulle jag åka till England osv. 

Då är det inte så kul att säga ”Nej tyvärr så har jag råkat ut för en schizofren mytomankändis med ”vissa” problem som har blåst mig fullständigt för att han egentligen ville botas med mig som ett led i sin terapi”!   

Det gick ett bra tag och jag placerade sångdrömmarna på hyllan.

Sen ringde han igen!

Nu:

Jag är ju ambassadör för kvinnliga företagare och vill verkligen peppa tjejer (såklart killar också) att om de har en dröm så ska de försöka förverkliga den utan att lyssna på allas goda råd. Lita på din egen magkänsla och tro på dig själv, framför allt när ingen annan gör det. Det kan oftast inte gå mer än åt skogen och det behöver inte vara så farligt. Jag menar ju inte att jag vill uppmuntra folk att göra nåt helt galet utan mer att lita på sin egen magkänsla och sitt sunda förnuft. Fast då är vi å andra sidan där igen, vem avgör om din idé är helt galen?

När jag ville förverkliga min dröm tyckte alla att jag var galen, för hur skulle jag kunna livnära mig på sång och musik och ändå bo kvar i Sundsvall? 

Jag är glad i dag att jag lyssnade, men ändå gjorde det jag själv trodde på.

Har du en dröm, en talang, nåt som du tycker är fantastiskt roligt att göra? 

Sätt dig då ner och fundera på hur du skulle kunna omvandla den drömmen/talangen till en företagsidé. Det är en mycket bra början för att orka driva eget.

Om det är någon som läser detta som skulle vilja att jag kommer och föreläser i någon skola eller på någon annan plats, så gör jag det gärna i mån av tid. Helt ideellt dessutom då jag är ambassadör året ut!

Ordning på inläggen 7/9

   Chris Lindh och Susanne Fellbrink

Jag har bytt bloggportal idag och därför följer de 6 första inläggen efter varandra här nedan så du har en chans att komma ikapp. Nu finns det också möjlighet att kommentera.  

Nu ska jag sätta mig och plocka ihop material för onsdagkvällarna i december då Chris Lindh och jag, Susanne Fellbrink, ska underhålla gästerna i Våningen.

Hur hamnade jag här? 1/9

Jag har många åsikter och gillar att uttrycka vad jag känner och tycker. Oftast gör jag det i min musik och mina texter, ibland föreläser jag och nu vill jag skriva. Jag kommer dock inte att använda min, eller er, tid till att skriva om vad jag äter till frukost eller vilka kläder jag gillar att shoppa om det inte är relaterat till nån spännande eller kul story förstås. Men det känns som att det är svårt för mig att börja tycka, berätta, inspirera eller ifrågasätta mm om jag inte går några år tillbaka i tiden först, närmare bestämt 21 år.

För när det gäller den musikaliska väg jag valde att gå så räknar jag tiden i ”före eller efter mötet med känd skivbolagsdirektör”. Kanske låter väldigt konstigt, men om ni vill hänga med i min blogg så kommer ni att förstå vad jag menar.

Har inte bestämt mig för om jag vågar nämna hans namn, så jag avvaktar med det!

Allt som händer i ens liv formar oss till de vi är och mina ord kommer att vara en blandning av tillbakablickar för ca 20 år sedan sammankopplat med mer dagsaktuella händelser och funderingar som, framförallt för mig själv, förklarar varför jag gjort och inte gjort som jag gjort. Det blir lite smått och gott om musikbranschen i allmänhet och hur den lett mig till där jag är idag i synnerhet. Kanske kan jag ge en del tips på vägen till alla som funderar på att starta företag, alla som vill livnära sig på musik och framför allt kanske stötta alla som har drömmar. För utan drömmar vore jag ingenting!

Då:

Där stod jag på en fantastisk scen, en jublande publik som inte kunde få nog av mig, stylad till tänderna och vackrare än någonsin! Recensenterna hyllade mina plattor och överallt blev jag stoppad för att skriva autografer och bli plåtad för diverse skvallertidningar…

Nåja, kanske inte precis så!!!

Nu:

Men hur i hela friden hamnade jag här? I Våningen?

Varför sitter jag här och svär över kockar, oroar mig över sjuk personal och hög hyra! Hur i hela friden hamnade jag plötsligt i baren, fast på ”fel” sida? Varför står jag kl 06.00 på morgonen och brer en massa mackor, kopplar ihop ljudanläggningar, agerar ljud och ljustekniker under konferensen, springer in på kontoret och svarar i telefonen, passar på att skicka några offerter, dukar om inför kvällens fest, går igenom upplägget med personalen, tar emot gästerna, springer in i logen och kastar på mig scenkläderna och sminkar mig på vägen ut mot scenen, sjunger en massa härliga låtar, springer sen in i logen och tar på mig förklädet för att bära backar och is till baren, och varför står jag kvar och diskar 350 vinglas kl 03.00 på natten för att sen avsluta med att skicka fakturor till 05 på morgonen?

Jo… det ska jag berätta mer om imorgon.

Nu är klockan 01.45 så jag ska försöka sova eftersom jag bara har sovit 4 timmar inatt! Jag skulle vara med på P4 idag i ett program som heter Musikbagaget. Det gick ut på att jag skulle välja ut en massa låtar som jag tex lyssnar på när jag städar, när jag är ledsen osv. Som vanligt sparade jag det till sista sekunden och satt hela natten och vrakade bland alla sköna låtar jag ville spela. Det blev både en massa skratt och tårar när jag gick igenom mina skivor. Hittade bland annat en skiva med många av mina demos som jag hade glömt. Några av låtarna håller fortfarande och jag kände hur jag började längta efter att både spela in och skriva fler låtar. Dessutom dök det upp en massa minnen som det gör när man lyssnar på musik.

Lyssna på programmet här

Tanken är att ni ska få se lite roliga bilder här framöver samt få lyssna på både demos och annat trevligt, men Rom byggdes ju inte på en dag!

Hittade en massa bilder från ca 20 år tillbaka som jag gärna bjussar på!

---

Fixa mina tänder 2/9

Då:

För 21 år sedan, 1988, när jag jobbade på en resebyrå men egentligen drömde om att kunna livnära mig på min sång och musik, hände det omöjliga. En tjej från ett skivbolag i Stockholm ringde och sa att de hade hört talas om mig och att hennes chef ville att jag skulle besöka dem så fort som möjligt. Helst redan dan därpå!!!

Vilket skämt trodde jag som redan hade skickat en del material till lite olika skivbolag som inte hört av sig. Det är väl inte möjligt att de ringer till mig utan att jag skickat nåt till dem?

Men jo det var det. Efter en stund ringde hennes chef upp mig igen och sa att det var viktigt att jag kom redan dan därpå. De stod för resa och övernattning.

Vem chefen var?

Eftersom jag inte vet om jag törs lämna ut hans namn så kallar jag honom för Silly Plutt i fortsättningen och han var i ropet just då. Han hade hand om Lisa Nilsson och även Tommy Körberg som precis vunnit melodifestivalen med ”Stad i ljus”.

Jag trodde inte mina öron och ringde såklart Hansi, min då blivande man och mina föräldrar och mina vänner som alla sa - det är klart du ska åka, det är ju det här du har drömt om. Ta chansen för detta händer bara en gång i livet!

När jag landade på Arlanda så kom han och mötte mig och visste på nåt konstigt sätt vem som var jag, innan jag hann leta upp honom.

Det var fruktansvärt pinsamt och jag var livrädd! Här satt jag i en bil – inte vilken bil som helst heller utan en BMW som kostade 700 000 kronor upplyste han mig – med en för mig fullständig främling som jag bara sett i tidningar och på TV.

Inte blev det bättre av att han sa att vi skulle svänga in till några polare till honom i en musikstudio och att han skulle döda mig om jag inte sa att jag hette Maria och kom från Umeå!

Polarna var Ola Håkansson och Tommy Körberg som höll på att spela in en ny platta. Han sa att Ola skulle bli så ”jävla avundsjuk och nyfiken” när han kom med en ny, snygg sångerska.

Susanne Karlsson, som jag hette då!

Jag hann bara komma in genom dörren så stannade all aktivitet där inne och Ola frågade vem jag var och var jag kom ifrån.

Jag skämdes som en hund eftersom jag inte vågade annat än att ljuga och säga att jag hette Maria och kom från Umeå!

Ja ni skakar kanske på huvudet, men jag menar hur ofta blir man mordhotad av en känd skivbolagsdirektör som hade min dröm i sina händer!

Nu:

Ifjol hade jag just Tommy Körberg på besök i Våningen. Jag hade haft en annons i Tidningen där jag skrivit att de 150 första som passerade den nya bron mellan galleriahusen skulle få två biljetter var till en konsert med Tommy i Våningen. Tydligen var det så att ytterligare en annan arrangör precis var i faggorna att boka Tommy för en konsert där publiken såklart fick betala sina biljetter. När han nu såg att vi skulle bjuda folk på denna konsert blev han ju inte glad!

Bokningsbolaget ringde och sa att jag formulerat mig fel i annonsen eftersom det inte var en konsert jag hade köpt, snarare en skivsignering med ett kortare liveframträdande!!!

Om jag inte ändrade formuleringen i annonsen skulle de stämma mig!

Jag kände mig ganska lurad av bokningsbolaget eftersom de skickat material till mig där det klart och tydligt stod att det jag hade köpt var en livekonsert med Tommy och musiker. Jag hade livliga diskussioner med bokningsbolaget om vad jag hade köpt eller inte och för första gången var jag tvungen att ta i med hårdhandskarna. Jag hade nu fått ett vagt löfte om att Tommy skulle sjunga i ca 30 minuter, så jag sa att jag skulle stå och klocka hans framträdande. Var det mindre än 30 minuter skulle de inte få betalt!

Jag var riktigt förvånad över mig själv att jag vågade säga så och jag var så nervös för denna dag så jag kunde inte sova på flera veckor. Tänk själv hur det skulle kännas om ni bjudit 300 människor på konsert och så skulle det visa sig att de fick höra tre låtar!!!

När han kom till Våningen hade jag ordnat med mat och gjort mysigt och han såg uppriktigt imponerad ut över lokalen! Sen sjöng han och gav en fantastisk konsert i över en timme!!!

Bokningsbolaget sa att de aldrig hade varit med om det förut.

Ganska stolt blev jag som stupade i säng den natten!

Då:

Efter den pinsamma stunden i studion med Tommy Körberg och Ola Håkansson ( jag vill understryka att ingen skugga skall falla på någon av dem i detta sammanhang då de såklart inte hade en aning om nåt!) gick färden vidare till en restaurang i närheten av Centralstation där man satt i små bås och åt.

Jag mådde pyton och ville bara komma till den där studion där jag skulle få provsjunga. Istället var jag tvungen att sitta på en restaurang med Silly Plutt.

Han frågade tusen frågor, en hel del obehagliga typ om jag hade pojkvän och hur många jag haft osv. Sen började han kommentera mitt utseende. Han var inte nöjd med mina tänder och inte med mina naglar heller. Men det var ju inga större svårigheter att få detta fixat! Vi skulle åka till USA och åtgärda dessa ”problem” så snart som möjligt!

Jag ville bara kräkas och åka hem. Förstod ju att detta var en sjuk bransch och en konstig typ som jag var i händerna på. Timmarna gick och det började bli kväll. Skulle vi åka till studion/kontoret ikväll? Jag började oroa mig för att vi skulle hamna där själva, eller fanns det personal där även på kvällen?

När vi till slut kom dit så fanns en tjej kvar och jag andades ut.

Vi gick in på hans kontor som om jag inte minns fel gick helt i vitt. Han beordrade mig att ta av mig min kavaj!

Jag hade en superslimmad klänning i ett sånt där bubbeltyg som var populärt på 80-talet, med en oversize kavaj utanpå. Tyckte väl förmodligen att jag var tjock fast jag vägde 48 kilo på den tiden!

Jag darrade av nervositet när han sa att jag skulle ställa mig upp och ta av kavajen. Vad skulle han säga sen? Att jag skulle ta av mig resten av kläderna också eller…

Nu:

På tal om 80-talskläder skulle man kanske ta och leta fram några skipants och stora kavajer igen, men inte nu för nu är klockan 01. 00 och jag borde sova eftersom jag ska ha folk i Våningen kl 08.00 imorgon bitti och sen ha evenemang ända till sent på kvällen...

---

Händerna åkte fram 3/9

Då:

Han bad mig snurra runt så han kunde beskåda mig från alla vinklar och det enda jag kunde tänka var ”snälla låt mig få åka hem, jag ska aldrig sjunga mer och jag älskar mitt jobb på resebyrån”.

Hans kommentar var att jag var lite för rund om baken, men det var inte heller några problem för det kunde han hypnotisera bort!!!

Jag bad att få låna toaletten och då insåg jag att vi var ensamma kvar på kontoret.

Hur skulle jag ta mig ur detta?

Jag visste inte ens var jag var, han skulle stå för boende och resan hem. Tanken på att smita och ringa hem till mina föräldrar och be dem boka rum och resan hem slog mig, men det kändes så förnedrande att behöva erkänna att denna otroliga chans som jag fått och som alla var så glada för hemma, egentligen var som ett stort skämt. Men varför just jag? Varför i hela friden ringde han upp mig? Hade han hört mig sjunga eller…

Jag gick in på hans kontor igen med tunga steg.

Då började nästa process!

Hur gärna ville jag bli sångerska? Vad var jag villig att offra? Hur viktig var min kille för mig? Kunde jag tänka mig att vara ”extra trevlig” mot vissa killar? Det skulle inte vara några äckliga gubbar försäkrade han mig utan unga snygga skivbolagsmänniskor?

När han skrämt upp mig tillräckligt hoppade han över till allt det roliga. Sa att jag skulle bli en stor stjärna, att jag hade alla kvalitéer som behövdes för att slå igenom stort , berättade vilka TV-program jag snart skulle medverka i, vilka tidningar jag skulle pryda omslagen på osv.

När jag försiktigt försökte påpeka att han inte ens hört mig sjunga ännu, så viftade han bort det med att han redan visste.

För er som suckar att jag var en idiot som inte bara stack i detta läge vill jag bara påminna om att jag var 21 år, satt mittemot en känd skivbolagsdirektör som var i alla tidningar tillsammans med Lisa Nilsson och Tommy Körberg med flera, inlåst på ett kontor mitt i Stockholm sent på kvällen utan pengar till boende och resa och med ett hopp om att det som bara några timmar tidigare fortfarande var som en dröm som nu blivit till en mardröm, skulle återgå till en dröm igen bara jag fick sjunga nån gång. Då skulle detta missförstånd snart vara över.

Jag hittade en hel hög med bilder från denna tid som jag gärna bjuder på:)))

Precis i detta läge sa han att det var dags för mig att gå in i studion och sjunga.

Äntligen tänkte jag. Nu har jag chansen och tog i för Kung och fosterland. Jag sjöng för mitt liv kändes det som.

Och gissa om jag drog en lättnadens suck när han sa de förlösande orden:

”Snälla vän, du sjunger ju helt fantastiskt! Glöm allt jag har sagt ikväll för du är redan en riktig stjärna! Du kommer att gå hur långt som helst utan att behöva göra du vet vad….

Jag gick som på små moln tillbaka till kontoret igen. Jag skulle slippa allt ”det där”, för jag var ju en riktig sångerska och nu skulle han få höra mina låtar och jag skulle få sjunga i en riktig studio med proffs.

Lyckan blev inte långvarig för nu gick han in i nästa fas.

Jo visst var jag fantastisk, hade allt som behövdes (ja förutom tänderna, naglarna och rumpan då), men…

Det var ju det här med pojkvännen…

Jag skulle ju resa till en massa olika länder och träffa en massa snygga killar och branschfolk. Jag skulle behöva göra en massa uppoffringar ändå om jag förstod vad han menade…

Det var nu händerna åkte fram!

Nu:

Ja, nu ska jag använda mina händer till att plocka fram alla scenkläder inför kvällens show med Stars 4U. Vi ska köra Abba-showen för ett företag ikväll på Våningen och det är lika kul varje gång. Den showen satte jag ihop till julshowerna 2007 och vi har fortfarande väldigt mycket förfrågningar. Det är en sån kick varje gång när man får uppleva glädjen från publiken och det behöver jag verkligen nu! Jag känner mig som en urlakad trasa och är så trött att jag sluddrar när jag pratar. Men jag vet ju att jag kommer att få lika mycket energi ikväll när vi showar som vi kommer att ge. Och det är så kul att jobba med Mats Ejesjö, Björn Hagberg, Patrik Norman, Tomas Cox och Susanne Bertlin som också är med i kväll i showen! Såååå duktiga och roliga!

Evenemangen igår gick jättebra och kunden kommer tillbaka igen inom kort för ytterligare ett evenemang. Det känns verkligen att Våningen har hamnat i folks medvetande nu så att det är naturligt att de ringer oss när de vill ha en lokal eller vill att vi ska ordna ett helt evenemang. När jag drog igång Våningen sa insatta i branschen att det kommer att ta 3 år innan detta sätter sig hos folk. Det tar tid för ett helt nytt koncept att landa, och nu i november är det precis tre år sen jag startade. Det betyder att jag i nästan 1000 nätter har vaknat gallskrikande och med rusande hjärta! Men om det ska jag berätta en annan gång.

Ha en skön dag i underbara solen!