"Äta dig levande" 16/9

Jag vågar inte lägga ut låten av upphovsrättsliga skäl.

Men visst är detta Anders Bagge? Bandet hette Ruff ´n Ready.

Då:

Efter sista mötet med Silly Plutt kände jag att jag var ganska nöjd vad det gällde musikbranschen. Jag insåg att det var bäst att fortsätta skriva musik på hemmaplan och vänta med att ta nån ytterligare kontakt med skivbolagsvärlden innan jag visste precis vad jag ville. Men vid den här tiden började jag längta efter familj och bestämde mig för att lägga ner musiken.

Det har jag ju bestämt många gånger under årens lopp!

 

Men efter ett tag kunde jag såklart inte hålla mig utan började skriva låtar igen som jag skickade iväg till några skivbolag.

Jag fick napp på CBS som ville släppa en av mina låtar , I wonder why,  på det gamla skivmärket Cupol, vilket jag gjorde. Jag var med i några TV-program, Top Gear med Stuart Ward som programledare, (klicka HÄR om du vill se när jag var med på Top Gear ) och Listan (klicka HÄR om du vill se när jag var med på Listan som bubblare där Blossom Tainton var programledare). 

Men det tog aldrig nån fart på min karriär!

 

Jag har nog aldrig haft det som krävts helt enkelt, och då pratar jag inte musikaliskt och scenmässigt utan det är nåt med min inställning som gör att jag inte passar som ”stjärna”. Jag kommer ihåg hur skivbolagssnubben från CBS dömde ut mig för att jag ställde mig och diskade i studions kök medan jag väntade på att de skulle mixa klart. ”Du blir aldrig nån stjärna” sa han. Du är alldeles för snäll och ödmjuk!

 

Jag har faktiskt aldrig haft nån längtan efter att bli känd, men jag har alltid kämpat för att bli erkänd för att jag gör bra saker, och det är en viss skillnad. Skulle aldrig kunna njuta av framgång om jag inte kan stå för det jag har gjort till 100%.

Mina armbågar är dessutom mjuka som smör, tvärtemot vad en del tror!

 

Att jag är för snäll är för övrigt ett konstaterande om mig som person som jag har hört tusentals gånger under mitt liv.

”Du är alldeles för snäll för det här”.

Det sa modellagenturen i Paris som jag berättade om tidigare.

”Petite Suzanne, du är alldeles för snäll för detta yrke! Åk hem till Sverige och skaffa familj och ha ett underbart liv. De kommer att äta dig levande i Paris!”

Det har också alla skivbolag sagt.

Det har de flesta sagt även sen jag gav mig in i företagsvärlden, när jag startade min showbusinesskarriär, när jag blev arbetsgivare, när jag startade Våningen och även blev restaurangägare.

Ja det är väl bara min man som inte tycker att jag är för snäll… :) och alla de som mår bättre av att tro att jag är en bitch bara för att jag kämpar på på mitt eget sätt.

 

Nu:

Nu tycker jag faktiskt att det är helt underbart att få skriva folk på näsan att man kan lyckas och få göra det man vill och ändå vara snäll och omtänksam. Måhända att man får ta lite mer stryk, men jag kan i alla fall sova väldigt gott om nätterna!

 

En liten detalj som slog mig när jag tittade på Idol häromkvällen var hur alla som går vidare beter sig när de går ut från juryn. Alla hoppar, skriker, jublar och är jättestolta och nöjda, vilket för de flesta är helt naturligt och självklart.

När jag tänkte på hur jag skulle ha betett mig om det hade varit jag stod det plötsligt helt klart för mig hur jag skiljer mig från dem. Jag skulle ha smygit ut, tittat ner i backen utan att vilja ha kontakt med någon. På en fråga om jag gått vidare skulle jag förmodligen nästan bett om ursäkt och liksom förklarat att det förmodligen fattades folk och att de var tvungna att välja mig!

 

Jag blir faktiskt ledsen när jag inser hur jag har gjort i alla år!

Med risk för att låta väldigt kaxig nu så måste jag verkligen säga att jag är BÄST på att vara duktig, men SÄMST på att tala om det för nån!

Många, många gånger är det andra som får cred och uppskattning för nånting som jag egentligen har gjort, och jag känner så många som i och för sig är duktiga men som verkligen egentligen är bäst på att tala om för alla hur duktiga de är. 

 

Inte förrän nu, 43 år gammal, har jag fattat att de är smarta. Inte bara för att de ”lurar” andra att se deras storhet, men genom att de även ”lurar” sig själva, alltså sin egen hjärna, kropp och själ så utstrålar personen precis det den säger. Nämligen jag är mycket duktig på detta.

 

Naturligtvis blir det precis tvärtom i mitt fall. Genom att ständigt försöka förminska sig själv för att inte reta nån i onödan så är det ju ingen som kommer ihåg/tänker på allt man gör. Man räknas inte!

Det är inte konstigt att jag med flera har så ont i ryggen med tanke på att vi har burit en rejält överviktig Jante på våra axlar i så många år!

 

Jag kan tänka mig att många blir förvånade om de läser detta. Jag som står på scenen och ser så självsäker ut och tar emot applåder, vad gnäller jag för egentligen?

Ja för det första gnäller jag inte utan delar bara med mig av mina tankar och erfarenheter. Och om jag ska vara ärlig så tycker jag att det låter jättejobbigt om alla skulle gå omkring och berätta om hur fantastiskt bra man är. Jag gillar när man låter resultatet tala för sig själv, men vi människor är lättpåverkade!

 

Det är tex bara ett år sedan jag för första gången tvingade mig själv att stanna kvar och på riktigt ta emot applåder. Jag tvingade mig själv att räkna till tre innan jag fick kliva av scenen. Tidigare har jag gärna skyndat mig att presentera någon annan, så att fokus hamnar där istället. 

Men en klok kvinna sa nämligen till mig, "hur tror du publiken känner när inte du vill ta emot deras applåder? Dels utstrålar du att du inte var värd några applåder, dels att du inte värdesätter dem som publik!"

Jag tror jag är inne i en "djup" period just nu, men det är nog mycket beroende på att jag genom att skriva på detta sätt bearbetar en massa saker och själv ser ett mönster. Förhoppningsvis kan jag dela med mig lite klokskap eller idioti! Välj själv.