Då:
För 21 år sedan, 1988, när jag jobbade på en resebyrå men egentligen drömde om att kunna livnära mig på min sång och musik, hände det omöjliga. En tjej från ett skivbolag i Stockholm ringde och sa att de hade hört talas om mig och att hennes chef ville att jag skulle besöka dem så fort som möjligt. Helst redan dan därpå!!!
Vilket skämt trodde jag som redan hade skickat en del material till lite olika skivbolag som inte hört av sig. Det är väl inte möjligt att de ringer till mig utan att jag skickat nåt till dem?
Men jo det var det. Efter en stund ringde hennes chef upp mig igen och sa att det var viktigt att jag kom redan dan därpå. De stod för resa och övernattning.
Vem chefen var?
Eftersom jag inte vet om jag törs lämna ut hans namn så kallar jag honom för Silly Plutt i fortsättningen och han var i ropet just då. Han hade hand om Lisa Nilsson och även Tommy Körberg som precis vunnit melodifestivalen med ”Stad i ljus”.
Jag trodde inte mina öron och ringde såklart Hansi, min då blivande man och mina föräldrar och mina vänner som alla sa - det är klart du ska åka, det är ju det här du har drömt om. Ta chansen för detta händer bara en gång i livet!
När jag landade på Arlanda så kom han och mötte mig och visste på nåt konstigt sätt vem som var jag, innan jag hann leta upp honom.
Det var fruktansvärt pinsamt och jag var livrädd! Här satt jag i en bil – inte vilken bil som helst heller utan en BMW som kostade 700 000 kronor upplyste han mig – med en för mig fullständig främling som jag bara sett i tidningar och på TV.
Inte blev det bättre av att han sa att vi skulle svänga in till några polare till honom i en musikstudio och att han skulle döda mig om jag inte sa att jag hette Maria och kom från Umeå!
Polarna var Ola Håkansson och Tommy Körberg som höll på att spela in en ny platta. Han sa att Ola skulle bli så ”jävla avundsjuk och nyfiken” när han kom med en ny, snygg sångerska.
Susanne Karlsson, som jag hette då!
Jag hann bara komma in genom dörren så stannade all aktivitet där inne och Ola frågade vem jag var och var jag kom ifrån.
Jag skämdes som en hund eftersom jag inte vågade annat än att ljuga och säga att jag hette Maria och kom från Umeå!
Ja ni skakar kanske på huvudet, men jag menar hur ofta blir man mordhotad av en känd skivbolagsdirektör som hade min dröm i sina händer!
Nu:
Ifjol hade jag just Tommy Körberg på besök i Våningen. Jag hade haft en annons i Tidningen där jag skrivit att de 150 första som passerade den nya bron mellan galleriahusen skulle få två biljetter var till en konsert med Tommy i Våningen. Tydligen var det så att ytterligare en annan arrangör precis var i faggorna att boka Tommy för en konsert där publiken såklart fick betala sina biljetter. När han nu såg att vi skulle bjuda folk på denna konsert blev han ju inte glad!
Bokningsbolaget ringde och sa att jag formulerat mig fel i annonsen eftersom det inte var en konsert jag hade köpt, snarare en skivsignering med ett kortare liveframträdande!!!
Om jag inte ändrade formuleringen i annonsen skulle de stämma mig!
Jag kände mig ganska lurad av bokningsbolaget eftersom de skickat material till mig där det klart och tydligt stod att det jag hade köpt var en livekonsert med Tommy och musiker. Jag hade livliga diskussioner med bokningsbolaget om vad jag hade köpt eller inte och för första gången var jag tvungen att ta i med hårdhandskarna. Jag hade nu fått ett vagt löfte om att Tommy skulle sjunga i ca 30 minuter, så jag sa att jag skulle stå och klocka hans framträdande. Var det mindre än 30 minuter skulle de inte få betalt!
Jag var riktigt förvånad över mig själv att jag vågade säga så och jag var så nervös för denna dag så jag kunde inte sova på flera veckor. Tänk själv hur det skulle kännas om ni bjudit 300 människor på konsert och så skulle det visa sig att de fick höra tre låtar!!!
När han kom till Våningen hade jag ordnat med mat och gjort mysigt och han såg uppriktigt imponerad ut över lokalen! Sen sjöng han och gav en fantastisk konsert i över en timme!!!
Bokningsbolaget sa att de aldrig hade varit med om det förut.
Ganska stolt blev jag som stupade i säng den natten!
Då:
Efter den pinsamma stunden i studion med Tommy Körberg och Ola Håkansson ( jag vill understryka att ingen skugga skall falla på någon av dem i detta sammanhang då de såklart inte hade en aning om nåt!) gick färden vidare till en restaurang i närheten av Centralstation där man satt i små bås och åt.
Jag mådde pyton och ville bara komma till den där studion där jag skulle få provsjunga. Istället var jag tvungen att sitta på en restaurang med Silly Plutt.
Han frågade tusen frågor, en hel del obehagliga typ om jag hade pojkvän och hur många jag haft osv. Sen började han kommentera mitt utseende. Han var inte nöjd med mina tänder och inte med mina naglar heller. Men det var ju inga större svårigheter att få detta fixat! Vi skulle åka till USA och åtgärda dessa ”problem” så snart som möjligt!
Jag ville bara kräkas och åka hem. Förstod ju att detta var en sjuk bransch och en konstig typ som jag var i händerna på. Timmarna gick och det började bli kväll. Skulle vi åka till studion/kontoret ikväll? Jag började oroa mig för att vi skulle hamna där själva, eller fanns det personal där även på kvällen?
När vi till slut kom dit så fanns en tjej kvar och jag andades ut.
Vi gick in på hans kontor som om jag inte minns fel gick helt i vitt. Han beordrade mig att ta av mig min kavaj!
Jag hade en superslimmad klänning i ett sånt där bubbeltyg som var populärt på 80-talet, med en oversize kavaj utanpå. Tyckte väl förmodligen att jag var tjock fast jag vägde 48 kilo på den tiden!
Jag darrade av nervositet när han sa att jag skulle ställa mig upp och ta av kavajen. Vad skulle han säga sen? Att jag skulle ta av mig resten av kläderna också eller…
Nu:
På tal om 80-talskläder skulle man kanske ta och leta fram några skipants och stora kavajer igen, men inte nu för nu är klockan 01. 00 och jag borde sova eftersom jag ska ha folk i Våningen kl 08.00 imorgon bitti och sen ha evenemang ända till sent på kvällen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar